Aftonbladet – 1 augusti 1874, sida 3

-) DTeaeisen art de TOTSEJellIgSte KUNSKADEN. JOR tlantager således, at man burde gjöre alle de ; nyere sprog, hvori skolen underviser, til I vslgfri, og kuns bestemme, hvor mange ;Jskulde anxzes for nödvendige. At enten Fl fransk eller tysk skulde have en alminde lig og videnskabelig betydning, som gjorde . dette betzenkeligt, kan jeg ikke anse for beTgrundet i de nu stedfindende forhold og neppe heller i fortidens. Derimod tror jeg, at det I vilde vere hensigtswaenigt at stille fordrinI gerne til de nyere sprog, som skulde lzxeres, noget höjere end nu. Denna tanke förtjenar enligt vår öfvertygelse i hög grad att behjertas. I förbiIegående må tilläggar, att en syftning åt detta j håll skönjes i 1856 års nog mycket tadlade i skolstadga. Vi kunna ej annat än tro, att skollagens letåindpurkt i fråga om de moderma språken skall varda väsentligt förändrad, och I det till engelskans förmån. Under tiden har man all anledning att önska, att skolundervisningen i detta språk måtte underlättas genom verkligt goda undervisningsTI böcker. När nu ett så omfattande företag Ttill skolornas tjenst, som hr Morns ur TI val, bringas å bane, torde det derför ej vara alldeles ur vägen, att det underkastas Jen verklig granskning, hvilken, i företagete dTbörjan verkstäld, mkåbända kan lända fortsättningen till något gagn, hvarjemte vi heppas att den vid möjligen blifvande ny upplaga ej skall förbisek. En sakkunnig granskning har, oss veterligen, ej ännu I kommit det till del: det intyg, en anmälare utfärdat, att arbetet är försedt med värderika och för undervisningen särdeles väl lJafpatrzade anmärkningar och upplysningar, I ådagalade blott den bristande invigt, hvarmed den anmälaren gick till sitt värf, eller den alltför stora hastighet, hvarmed ban gjorde sig besväret qvitt. Sksom öfverskriften utvisar, ämna vi ktminstone för närvarsnde inskränka vår undersökning till första häftet, innehållande tvenne essays af Macaulay, och detta så mycket hellre, som meningen är att i denna första serie inrymma ej blott någon del af den store författarens Eaglandshisvtoria, utan ock ännu ett par af hans essays. IL. Den kommentar, hr Morn utarbetat, innehäåller ordoch sakförklaringar. På de förre skola vi endast kasta en flyktig blick. Hr utgifvarea har här haft en ganska enkel uppgift sig förslagd, sem han dock icke på ett fullt tillfredsställande sätt löst: till och med svåra felaktigheter saknas ej alldeles. Några enskildheter ms an tecknas, Utg. plägar vid förklarisgen af ett eller annat uttryck, som han ansett mera vanskligt för de läsare, till hvilkas tjenst boken är ämnad, först lemna en ordagrann, derpå en friare tolknivg. Härvid händer stundom, att den förre får en alldeles omöjlig form. Sktlonda uttydes civil disabilities (s. 34) till en början mad borgerliga oförmögenhetera. Beyond the reach of any man (s. 12) återgifves med utom uppnåendet af o. 8. V., hvilket är fullkomligt språkvid-igt och minst lika otillåtligt i en zkolbok, som annpanstä des. Man kan säga uppnåendet af gränsen, men man får icke säga demna upp: gift är utom uppnåandet af mina krafter. Anser utg. det anförda ewgelska uttrycket så kiskirt, att det kräfver en förberedande bokstafstolkning, så må han säga: (i Fredriks franska verser kunna vi j finna nå gonmtizg) utom upprående (1. räckhåll I. kt komlighet 1. d.) för (sn begkfvad och fitig man:). De szäst följande orden nothing above the level of Newdigate and Seatonian poetry öfversätter utg. med icke något som ej kunde mäta sig med o, 8. v., hvilket är lika groft oriktigt som fullständigt meningslöst: verkliga betydelsen är naturligtvis ingenting, hvarmed ej Newdigateoch Sseaton-poesien kan mäta sig. När Macaulay (s. 18) anmärker, att föråldrade anspråk (elsims) ej böra få omstörta fördrag eller rubba häfdvunnen besittning, samt att en ursprungligen olagligt vunnen besittning genom häfd får verklig rättsgrumd (title) och blir fullt legitim, förklarar utg. title med anspråk. Den, såxom oss synes, alldeler tydliga antitesen motsvaras fullkomligt af fr. pretention och titre, t. ex. i satsen: nos dynasties soutiennent leurs pråtentions avec des titres bien diffrents. Utg. förklarar intuition (s. 26) med en genom sinlig kskådning vunnen uppfattning. Nog kan man i ordböcker finna en dylik tolkning, men den är alldeles oriktig: hur skulle man t. ex. kunna kalla Guds vetande intuitivt,om intuition betydde sinlig åskådning? Månne ej it was in Frederic:s early bad manner (8. 21) bättre än ett och annat af det anförda tarfvade en förklarivg ; månne ej händelsen är den samma med dei en allt annan än allmän mening brukade orden Commissary och attainted (s. 4) samt Corporation (2. 97); och månne man vid be quite at ease as to the King. I will give a good account of him (s. 72) blir mycket hjelpt genom den ordförklaringen, att account betyder underrättelse? Då modersmålets strängt riktiga behandling är af yttersta vigt i en lärobok, göra vi anmärkning mot sedelöst (65), mot sedermera gafs och antogs detta namn af en kyrklig sekt (69), mot känsleri (69), hvilket nymodiga, hvarken nödiga eller vackra ord synes vara danadt efter det danska, i bet. öfverdrifven känslighet äfven något nya, ordet föleri; mot Waterloo, köping 0. s. v., märkvärdig genom Napoleon den stores sista drabbning mot Wellington och Blicher, och hvilken beredde det andra kejsardömets fall (67). Utom det syntaktiska felet är här f. ö. att märka en felaktig sakförklaring. Det andra kejsardömet föll ej vid Waterloo 1815, utsn vid Sedan 1870; det är ej de hundra dagarne, utan Napoleon den III:s regering, som kallas le second empire. Möjligt, att denna historiska term är mindre egentlig, men den står uu en gång fast, och den är icke värre, än de häfdvunna uttrycken: första, andra, tredje freden i Paris, gom ju äro allmänt vedertagna i trots af den fred i Paris, som ett halft århundrade före första freden i Paris slöt det med sjukriga kriget jemlöpande, stora sjöoch kolonialkriget. Atven eljest saknas ej något konstiga uttryck. Karakteristiken af Boileaus poetik såsom en på franska förhållanden och den s. k, klassiska skolans ksigter tillämpad efterbildning af Horatii poetik (68) är väl ej så illa menad, men så illa sagd, att de, för hvilka en sakförklaring här vore af nöden, näppeligen lära blifva mycket kloka på den. I stället för att kalla markisinnan du Chåtelet Voltaires väninna, hvilket ju vore fullt egentligt och alls icke stötande, begagnar utg. en nog besynnerlig omskrifning, när han säger (41), att den sköna Emilie stod i synnerlig gunst hos Voltaire; vänd om uttrycket, så blir det mera passande. Utg. har med framgång vinnlagt sig om ett värdadt textaftryck. I kommentaren ha vi anmärkt några fel: 1683 ist. f. 1603 (18), Palatinate i st. f. Palatine (59), Skotland i st. f. Nederland (92). Vi böra erinra, att ofvanstående citatsiffror hänvisa, när de föregås af a, på