Aftonbladet – 27 juli 1874, sida 3

Hon insbg så småningom hela vidden af det öde, vid hvars bestämmande hon nu stod. Hön, den stolta, högsinnade flickan, skulle nödgas tåla spefulla blickar och ord af kanske henne underlägsna likar! — Men hon älskade och Verlden försvann för hennes tankar — hon älskade och hennes lif tillhörde honom; troheten är inför Gud äktenskapets heligaste bud; öfver den kan ej mensklig lag befalla och den förutan är mensklig lag värdelös. Skulle icke hon intill döden bli honom trogen? Var hon ej inför Gad hans brud? Lidandet för honom skulle blifva hennes ära, uppoffringarna hennes största lycka. Hon kunde följt honom ned i grafvens mörker — gått med honom genom alla pröfningars eld, nöjd, glad och salig, så länge hon egåe hans hand i sin och kunde blicka upp i hans öga. Detta är synd, sägen I! — Då är det en synd så sublim, att den öfverstrålar dygden. Han sänkte sitt hufvud allt mer och mer och andades dessa ord i hennes öra: Älskar du mig högt nog för detta offer ? Vid månens bleka strålar såg han, huru rodnader på hennes kinder mörknade; en lång sock höjde hennes bröst, ur hennes ögon talade en oändlig kärlek sitt allmaktsspråk och i en nästan ljudlös hviskning svarade hon: Du är mitt lif, mitt allt — jag lägger mina öden i dina händer. Förbundet var stadfästadt. Hennes ord dogo bort i den doftbemängda luften och hennes varma hy förvandlades till marmorng färg. Hon slöt sig fastare uti hans famn och stara tårar ruppd låvgramt utför he nes kinder; (Forts)