Aftonbladet – 27 juli 1874, sida 2

1å fait den deånttlva formen, meå hvilken sropositionen blott kar likheten. (Långrariga bandklappningar från högern.) Debatten förklarades derefter slutad. Hr Vallong amendement förkastades enhälligt, itan disknsalon, För Pörlete propotition röstade 353, emot den 374, Hela högern, nberäknad högra centern, och bonapartisterna röstade mot den. L6on de Malleville, af venstra centern, nlemnade sedan följande förslag: 1 be;raktände deraf, ätt Pårtiornås delade mtällring inom församlingen är ett göfverstigligt rinder för ortanigerandet af den offentliga nakien och att under dessa omständigheter let är nödvändigt att landet blir tillfrågadt, oesluter nationalförsamlivgen, att allmänna val skola företagas den 5 September. Den uvarande församlingan skall upplösa sig omedelbart derefter. oa Han begärde skyndeam behåndling at itt förslag. .Bonabartisterne,; det viste Han någ, Skulle förts för skyndsam behandling, sön hade blott venstern varit enig skulle let ba blifvit genomdrifvet. Kl 840 blef resultatet bekant: för skyvdsam behandling — 340 röster, omot förslaget 369. Majori täten Bhäde förlorat 12 röster, men 19 af venstrå cemterh veteräde med majoriteten. Times korrsspindent i Paris lemhar aen 22 dennes följande redogörelse för en debatt i franska nationalförsamliogen med anledning af en af Jean Bruent framstäld inter: ellation om den tillämhade köngfessen i Broxejles, hvilken öfver allt tyckes mötås med, samma misstroende: aJag omhämde föriiden natt den fråga, öm af hr Jean Brunet till ministern för utrikes ärendena framställdes i anledning af kongressen i Brisgel, Utgående från lord Lyons depesch att franska regeringen ernade gå kejsarens af Ryssland önskningar till mötes och sända ombud till kongressen, året? han döt påståendet, att Fratkrike, Mogland och ällå smärre stater ekWll5 all varligt skadäs gehöm ett definitivt borttagande af det privilegierade kaperiet cch genom förbud mot bildandet af frikärer. Han påminde församlingen om de under sista kriget för Frankrike eå clycksbrin: gande verkningerne af 1855 års kontvejition anFåeildo kaperi, en konvention, som så ifvigt blifvit påyrkad först och främst af Ryssland, en makt, som hade allt att frukta af kaperiets bibehållande, och sedan af Preussen. England, som ursprungligen hade satt Big emot deklåratlonen, förenåde sig slutligen med Ryssland i att fordra att der skulle iakttagas, och sblukdå hindrades Frankrike hröjk att tafa tyska skopp och läddningar, värda milliarder — och dymedelst frön att gifva Tyskland ett slag, som skulle ha hejdat dess territoriella invasion. Skulle det dertill förbjudas hvarje annan styrka, än en regulier arm6s kadrer, att sätta sig en invasion till metvärn, då skulle Frankrike helt och hållet sättas ur stånd att använda sina natiörliga restrser vid försvaret af gin sjelfständighet. Ett sådant förbud skälle blott verka till de på förhand rustade härarnes fördel, och blefye en gång den reguliera armön förstörd eller skingrad, då vore ock underkastelsen en nödvändig bet, Man måste taga möjligheterna i betraktande, och skulle Preussen falla ini ett land med en. million soldater, då måste gprätgandet af det latideis armö bli ett dödsslag för detsammas sjelfständighet. Frikårer, mer eller mindre reguliera, skulle bli behandlade såsom mördare eller banditer. Efter att ha omnämnt behandlingen af de iäternationelia ambulanserna 1870 och påmint om de förfärliga franc-tireurs-afrättpingarne, beskref hr Brunet denna så kallade humentitetsrörelse såsom varande blott ett bevis på den ytterligare listighet, med hvilken Frankrikes fiender gingo till väga, och frågade slutligen hvilka instruktioner de franska ombitden erhållit. — Hertig DeCa2es började med att rätta de slutsatser hr Brunet dragit af lord Lyons depesch. Den diplomat och den brigadgeneral, som tkulle körmma att representera Frankrike, skulle befullmäktigas att taga del i förhandlingarna, gifva sitt bifall till en del punkter och energiskt motsätta sig andra; men allt detta skulle ske ad referendum och vara underkastadt i sista hand regeringens samtycke och församlingens ratifikation. Med de känslor Frankrike hyste för kejsaren af Ryssland kunde det ej handla på annat sätt, och det skulle kompromet tera sina intressen om det ej toge någon del i förbandlingarna. Hvad beträffar frågan om fiendtligheterna till sjös, så kunde den betraktas såsom helt och hållet undanskjuten. Engelska regeringen hade yrkat att denna punkt alldeles icke skulle komma före och franska regeringen hade icke tvekat att instämma härati. Då hon på detta sätt följde Englands initiativ, afvek hon likväl ingalunda för ett ögonblick från det, sem hade dikterat hennes första svar på Rysslands proposition. — I sitt svar på en andra fråga från hr Brunet sade sig hertig Decazes ej kunna upplysa om huruvida rankrikes representanter skulle komma att intaga fullkomligt samma position som Englands, ty han visste ej ännu hvilken ställning de senare hade; men Frankrikes ombud skulle vara bundna af sina instruktioner, och nationalförsamlingens samtycke skulle uttryckligen bii reserveradt.