Aftonbladet – 24 juli 1874, sida 3

de törst och ögat stirrande efter en droppe vatten; om I då kommen till någon palmbeskuggad fläck, der en klar källa sorlande qväller fram, skullen I dä utan betänkande vända eder från dess lifgifvande vatten och åter gå ut i ödemarkens försmäktande hetta för att tvina bort och dö? Det dröjde länge, innan de med sammanhang kunde berätta hvarandra det väsentligasto af hvad som tilldragit sig under deras långa skilsmessa. Då Alma nu utförligare än i brefvet meddelade honom Castletons beteende, rynkades de Vignes ögonbryn och han mumlade mellan tänderna: Förbannelse, jag ångrar, att jag lemnade honom med lifvet. Hvad säger du? hviskade hon. Han kysste henne till svar. Fråga icke! När jag betänker att denne fräcke usling med sin hand vidrört min fagra blomma, då väckas brottsliga tankar i min själ! Min dyra, min älskade Alma, denna skymf tar jättelika proportioner i mina ögen och jag — Sörj icke längre deröfver, sade Alma smekande, tänk ej mera derpå! Nu, då jag återfått dig, kan jag förlåta allt. När lifvet vändes i lycka och Guds nåd strömmar ned öfver oss, kunna vi ej hysa bittra känalor emot någon; det är då vilida hvad vi anse orätt, som vi blifva härda och oför sonliga till sinnes. Du är bättre än jag, min dyrkade älskng. Nej, sade hon nassioneradt, nej, icke bättre än någon och allra minst än du, ädel som du är i tanke och handling, till själ och hjerta. Jag älskade och aktade dig förat, men pu äro min vördnad och kärlek högre och heligare än någonsin; du är mitt