af och fortsatte med snabba steg. Plötsligt studsade han tillbaka som för en andesyn — på en omkullfallen trädstam, belyst af de genom det täta löfverket glittrande solstrålarna, satt den qvinna han älskade. I nästa ögonblick låg hon snyftande vid hans hjerta; hon såg på honom, log genom tårarne, slog sina armar med vild glädje omkring hans hals och tryckte sig så härdt intill honom, som kunde iogen makt på jorden mer skilja dem åt. Alt var som en dröm — hon kunde ej tala, ej fråga, ej gråta, ej skratta, hon slöt sig blott allt fastare intill hans hjerta och lyssnads med onämnbar fröjd till dess hastiga slag. Etter flera minuters stum hänförelse upplyfte hon hufvudet och sade: Nu misstror du mig ej längre? Och nu får du aldrig lemna mig mer. Aldrig, vid Gud, och med återseendets första glödande kyss beseglade han sitt löfte. Under intrycket af denna lycka, som himlen någon gång lånar jordens barn för att gifva dem en föreställning om den salighet, som bortom grafven väntar de rätttrogna, glömde de Vigne allt, utom att han nu var äterförenad med det väsende, som var honom dyrbarast i verlden. Hon badade sin själ i hans varma, trofasta blickar; han frossade af att betrakta dessa ljufva, finbildade drag, uti hvilka blott ett enda uttryck — det af en oändlig kärlek — strålade honom till mötes. Förvånens I öfver honom? Vandren i Sahara, öfver dessa skugglösa, omätliga, torra, öde, hopplösa och glödande sandslätter, hvarest ej finnes något annat lefvande väsende än de gamar, gom här och der skröna öfver edra hufvuden, hungriga väntande att någen kamel skall stapa och förgås; — vandren med torra läppar, brännan