Aftonbladet – 22 juli 1874, sida 3

låta sig beherrskas af en omild känsla, och hon var så ödmjuk i sin ovärderliga lycka, att hon ej kunde nära hårdhet emot någor varelse på jorden. Bunden af sitt löfte till den döda, var Sabretasche obeslutsam, huruvida han föl Alma skulle yppa det slägtförhållande, ut hvilket hon stod till honom. Det var nä stan omöjligt att göra detta, utan att äf ven beröra modrens historia, ty Almas för sta frågor skulle naturligtvis komma at gälla henne. Han hade då endast smärt samma upplysningar att gifva, och med den skulle han bryta sin sin förpligtelse till der aflidna. Det syntes honom som en gagnlös grymhet att tiliintetgöra Almas tro på slägt skapen med den käre bortgångne mr Tressillian och ersätta den med ett alldeles nytt och främmande förhållande. Sjelf kände han ingen böjelre att upptäcka sig som hexnes far, ej heller väcktes i hans hjerta någon af dessa hastigt uppflammande faderskänslor, som i romanerna alltid låta fäderna gripas af en så omotive: rad och häftig ömhet. Han snarare led af vissheten, att det fanns en varelse, i hvars ådror blod af hans hustrus blod flöt, och han studsade tillbaka för tanken, att deras inbördes förhållande nägonsin skulle blifva kändt. För de Vignes skull intresserade han sig dock mycket för henne, och han sträfvade att öfvervinna den ofrivilliga motvilja, som minnet at Almas mor lade mellan dottren och honom. Han önskade ställa henne utom beroendet af sin talang och gifva henne det anseende i verlden, hvilket hon som mr Tressillians nära anförvandt kunde berättigas till. Utan att yppa något af hvad han önskade undvika, blef detta svårt; men han placerade hos lord Molymnx, till hvilken han anförtrodde hela san