Aftonbladet – 22 juli 1874, sida 3

å vg i hå a: å sammanfaller med höla Stockholms belol nings, undanskjutas, och det vore det in tresse, som är beroende af den nyligen ho: hrr stadsfullmäktige för en tid ätminstone slopade frågan om spårvägars anlöggande i Stockholim. Ty hvarie gäng, som under den närmaste tiden något förslag i denna riktning korime att väckas, kunde man tvi velsutan våra viäs ott; att Kufyudskälet för afslag alltid skulle blifva, att man borde afvakta resultaterna af Tyresö-banan; innan man kastade sig in i eller medgåfve andra rätt till nägra nya kommunikationsanlägg ningar, om än dessa vore i högre grad än något annat egnade att bereda Stockholm mera utrymme och sålunda dess innevånare ur ekonomisk. och sanitär synpunkt de största fördelar. Jag vet mycket väl, att det är ganska vanligt här i landet, då man vill äberopa afidrä länders erfarenhet i afseende ä nägonting, som der vYlsat sig, praktiskt och gagneligt, men här ännu år öförsökt, att man mötes af den invändningen, att det cvya man förordar icke passar för våra förhållanden; att det visserligen kan vara bra på andra ställen, men hos oss behöfves det icke, hos oss duger det icke. Så hette det på sin tid om dernvägarne; så jemväl om de elektriska telegraferna. Icke desto mindre skall jag här tillåta mig att framdraga några exempel från Eogland och Amerika, länder; der kommtiinikationerna visat större resultarer än på något atnat ställle, för att gifva stöd åt min stats, att den enda praktiska utväg som återstår för Stockholm, med afseende å vinnandet af mindre sjuklighet uch lägre hyror, är att anlägga eller gifva tillåtelse att anlägga spårvägar, som sammanbinda det inre af staden och dess fabriksdistrikter med Stockholms utkanter. I alla engelska städer af någon större betydelse spela de lokala kommunikationerna en ofantligt vigtig röle. De utjemna distanserna, reglera hyrorna, minska sjakligheten, framkalla möjligheten att bo nätt och beqvämt, samt skapa dymedelst hemtrefnad med allt det sedligt goda, som följer i dennas fotspår. Och af ännu större betydelse blifva spårvägarna i de stora fabriksstäderna, der :fabriksarbetarne, dem förutan, skulle tvingas att bo i närheten af fabrikerna och sammanpacka sig i s. k. steuementhouse, der sä väl osedlighet som sjuklighet befordras i en fruktansvärd grad, hvarom nogsamt de engelska polisannalerna bära vitne. Men om än England med afseende å spårvägar är mera utveckladt än något annat land i Europa, så tager åock det unga Amerika härvidlag försteget. Der väntar man icke på att en stad skall fä den eller den storleken, innan den bör lyckliggöras med spårvägar, och der sitter man icke och gör upp några skuggrädda bräkningar med afseende å huru många procent en dylik spårväg kan komma att atkasta. Man resonnerar der som så: anlägga vi spårvägar, så framkalla dessa ökad befolkning och trafik — och i nästan hvarje fall visar det sig att det påräknade resultatet icke utebilfver. De spårvagnar man der begagnar äro af olika storlek, allt efter den trafik för hvilken de tagas i anspråk. Så finnas det spårvagnar i Newyork, OChicago och San Francisco, som kunna rymma 10 till 60 personer men dock dragna endast at två hästar, samt smärre för 10 till 15, lragna med en häst. Man blir förvånad här man ser dessa lätta, luftiga fortskaff. ningsmedel rulla fram utan någon synbar insträngning från hästarnes sida och alltid fullkomligt i körsvennens hand: Jag var vitne till huru i San Francisco en spärväg anlades, troligen den enda i sitt slag i verlien, och som kanske mer än någon annan visade huru riktiga amerikanarnes beräklingar äro med afseende å inflytandet af viga kommunikationsmedel. Claystreet är nemligen der en gata om något mer än 2000 fots längd. Den går ned ifrån hamwen upp till en höjd, som ligger inemot 500 fot högre än gatans utgångspunkt. nedre delen -af gatan är den tätt bebyggd, nen ju längre upp åt höjden man kommer, lesto sparsammare blifva byggnaderna. Dermot blir det der allt sundare och hehagigare och på amerikanarnes begär att bo riskt och om möjligt i ett eget hus, fotade några företagsamma män ett bolag, om afsäg att lägga en spårväg uppför den, iom man kan fiana, temligen brant stupande satan. Koncession erhölls genast. I Ameika betraktar man nemligen alltid för en ligt att befordra hvad som är nyttigt; venningar fingos tillsammans och arbetet vörjade. Det kunde naturligtvis icke här lifva frå;a om någon hästbana, utan uppe å höjden murades ett slags hvalf, uti hvilet stäldes en stark ångmaskin; sedan inades ett slags stålrännor i gatan (det blef iabbla spår) och i dessa återigen dubbla irade jerntrådar, som af ånginaskinen å öjden, när man så öpskade, sattes i rörelse. dessa rännor följde sedermera de lätta pårvagnarnas hjul, som genom någon slags nekanism päverkades af jerntrådarna, dock å, att vagnen när som helst kunde stanas. Vagnarna rymde hvardera 15 persoer, och då en afgick nere vid stranden ör att gå uppför, lemnade en höjden och ick nedför, mötande hvarandra på balfva ägen. Afgiften var endast 5 cent. På ndrra ställen af verlden skulle en sådän yrbar och om djerfhet vitnande kommuikationsled framkallat beundran och nyfienhet, men man är i Kalifornien van vid tt taga många och atora steg framåt, och er betraktades hela anläggningen derföre åsom en helt naturlig sak. Men det renltat man påräknat af spårvägen uteblef cke, Def öfre delen af gatan bebyggdes astigt och uppe på höjden uppstod snart en oloni at hus, dessa ökades i antal allt mer ch mer och när jag lemnade Kalifornien, ade man redan börjat anlägga spårvägar ängs utefter den åt andra sidan mindre