Aftonbladet – 22 juli 1874, sida 3

hennes ögon och andedrägten blef kort och flämtande. Bed, bed! Huru lyda orden? Säg dem i himlens namn,-af nåd — och barmhertighet! Han har förlåtit, då skall Gud också förlåta! Bed, bed! Från den makes läppar, som hon under hela sitt lif kränkt och förorättat, ljöd mildt och försonande det Pater noster, som för henne blef en besegling af hans tillgift. Då han andaktsfull och rörd långsamt uttalade sitt Amen, uti hvilket han inlade en bön om frid för den snart ur kroppshyddan förlossade själen, då steg en djup suck upp ur hennes bristande hjerta — hon fäste en blick af oändlig tacksamhet på hans ädla drag — och dog. Han sänkte hufvudet i händerna och tackade af varmt hjerta Gud att hans sista ord till den nu aflidna hustrun varit förlåtelsens, att han med försonligt sinne kunnat säga som Arthur till Guinevere: Allt är förbt; din Tu är gjord, men jag Förlåter dig, som Gud åig skall förlåta. Sök hvilans ro i grafvens famn; Frid med din själ i Herrens namn. FEMTONDE KAPITLET. I skogen vid Fontainebleau. Vid återföreningen af dem, som mensk lig lag så lärge höllit skilda, dröjer jag icke med långa beskrifningar. Ingenting stod numera mellan dem och inom nägra dagar efter Sabretasches återkomst till Paris blef Violet Molymux han vigda brud. Inga tomma, konventionella betänkligheter förorsakade uppskof af-deras giftermål, de bekymrade sig ej om verldens undran och prat och lyssnade ej till de elaka anmärkningar, som, framhviskade, gingo omkring i Paris salonger. De lemnade sällskapslif