Aftonbladet – 22 juli 1874, sida 3

hans ögon, en skeppsbruten efter lidelsernas och lastens stormar. Om han haft hennes sinnelag, böjelser och frestelser, huru visste han då hvad han sjelf skulle hafva varit. God och fördragsam till det sista, gaf han sig ej domarerätt, minst nu, då döden kom som hans hämnare, . Med förson!igheten som den förherskande känslan i hans själ, afvaktade han tåligt dödens annalkande och följda med uppmärksam blick den slumrandes minspel. Solen stod nu högt på himlen, de ljumma vindarne sväfvade in genom det öppna fönstret och fåglarne qvittrsde sina glada morgonhymner i den lilla, utanför fönstret liggande trädgården, Då klockorna i Nötre Dame började ringa till bön, slog hon hastigt npp ögonen och stirrade med: en förvirrad blick omkring sig. Tyst, det är kyrkklockorna! Åh, jag kommer ihåg, det är Angelus-festen och vi skola smycka altaret med blommor. O, att jag kande komma dit ävnu en gång innan jag dör och se de yppiga vingårdarna och de grönskande olivlunderna. Der äro vindarna så varma himlen så ljus och klar — der var jag lycklig, oskyldig och symåfri! Men hvarför ringa kyrkklockorna? Är det till morgonbönen? Vi skola kläda hela altaret med liljor, men jag får inte röra vid dem — liljorna äro så heliga och rena, att de skulle vissaa, om mina händer kommo vid dem — presten skulle stöta mig från altaret och den heliga jungfeun fråga mig efter mitt barn. Förr kunde jag bedja, nu har jag glömt mina böner. Hjelp mig! hjelp mig! Af barmhertigbet förestafva mig orden! Hennes ångestfulla ord ljödo hemskt ge nom den ostörda tystnaden omkring dem, dödens skuggor lade sig allt tjockare öfver