Aftonbladet – 21 juli 1874, sida 3

me BO————MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM du och jag, att aldrig råkas förr än sistlidne natt! Då barnet var två år, lemnade fostermodren, som ej längre kunde ha det, emedan hon skulle flytta långt bort, någonstädes i Calabrien, äter till mig. Flickan vsr ett förtjusande vackert barn, men hon påminde mig om dig. Tyst! sade Sabretasche häftigt, jag vill inte höra hennes namn ej heller någonting annat om henne; Om hon skulle försöka att göra sina anspråk som min dotter gällande. så erkänner jag henne inte. Jag förnekar henne, antingen hon är heller inte är mitt barn. Gode Gud, skola aldrig följderna af min ungdoms dårskap upphöra att förbittra mitt lit! Den döende lutade sig framåt och fort satte med synbar ansträgning: Du måste höra mig — du måste! Jag kan ej dö i lugn, utan att jag öfvertygat dig om. att hon var ditt barn. Mit; eller ej, så var hon äfven ditt och ag förnekar henne. Mitt namn skall ej äckas af benne och min framtid ej ytter ligare-sorgbetangas Men hör mig — Jag vill inte; di har vanhedrat mig nog: det kommande skall åtminstone blifva be friadt från minnena derat. Hör : hennes historia — af nåd lyssna till-migt Du behöfver aldrig se, aldrig lära känna, eller äpptaga henne, men låt mig, sedan jag berättat allt för dig, få dö i frid!s bad honmed-hopknäppta händer. Före Hönnes födelse var jag dig obrotts: ligt trogen; jag ljuger icke nu, ansigte mot ånsigte med döden. Hennes anletsdrag voro ej lika dina, men hennes blick, leende och röst påminde mig alltid om dig. ; Hon saknade nm sin amma och-kunde icke fär sta big vid mig, stackars barn; jag var nog