Aftonbladet – 21 juli 1874, sida 3

sorg alltsedan de stodo framför altaret — sh ofta det bål, hvarest menniskosjälar blifva bränneoffren och Jugn, Jycka och frihet gå förlorade för en däraktig fantasi. Jag har ännu en sak att säga dig — jag måste skynda innan krafterna svika, började bon, resande sig på armbågen — jag vill tala om mitt barn, Vivian — vårt barn. Derom vill jag ej höra ett ord. Sancta Maris, hvarföre? Och det kan du fråga? Huru vet jag om det var mitt? Och äfven om så är, hurudan qvinna skulle väl barnet blifva efter en sådan moder? Du pröfvar min fördrag: samhet för hårdt. Jag kom hit enligt din önskan och jag förlåter dina förbrytelser mot mig, men att genom ett lefvande minne återknyta förbindelsen med det förflatna, att gifva mitt namn och beskydd åt en varelse uppfostrad i dina tänkesätt och vanor, dei re jag en gång för alla, att jag inte vill. Han talade med bitter stränghet och 6 högtidligt allvar. Hon hade pröfvat hans tilamod för vida; den tanken, att han skulle upptaga och erkänna en dotter, hvars: fal kanske var Lani och som med Violet Mo lymnux skulle dela bans namn, uppkallade inom honom all bans stolthet och vedervilja Blotta föreställningen: härom var henom vi drig och afskyvärd. Hon var ditt barn, återtog toscanskar ifrigt, jag svär det, och eburu förhärdad jag är, skulle jag ej på min dödsbädd kunnz begå en mened. -Gud vet, om hon lefvel eller är, död!. Genom mig har :hon ej blit vit missledd, ty jag bar inte.sett-henne se dan: hon var två år. Så snart hon blej född, lemnade jag henne att oppammas af er bondqvinna, hvilken bodde i en liten by helt nära Neapel. Sex månader derefter skildes