Aftonbladet – 21 juli 1874, sida 2

sind Bevår ål alla möjliga olika riodeller, !INå vapenrockar af usel ragg och sina skolon med pappsulor — då det gäller att stå mot ett anfall, fnllföljdt enligt alla kontens reglor. Vi veta föllval hör föga let är att lita på dessa sfrikårors och på vila döksa föntastiska ban; söm frödades inder det alstå kriget och hvilka ofta vijade sig ägt farligare för den fredliga beölkningen än för sjelfva fienden, Hurn vill man slutligen att borgare eller bönder, Ila beväpnade och utan militärisk utbildning, skulle kunna. försvara öppna städer ller byar mot massor, omöjliga att se eller 16, och hvilka sprida eld och död tnder det le säntidigt hålla sig titom skotthåll. Vi minnas de tider, då man predikade kriget ända till knifven. Ja, låt gå för knifven, men huru begagna sig af densamma, då man har att göra med folk, som begagna gevär som gå 1200 metres och kanoner som gå 6000 meters? Man kan således erkänna, att i närvarande tid den utomordentliga tillväxten af de förödande krafter, som armåBörja ega till sitt förfogaude, gjort, att Cen civila befolkningen biott kan erbjuda ett allt mindre och mindre verksamt bistånd vid försvaret af ett land. Må vi tillägga, att det onda, som en armö — till och med då den strängt fogar sig efter krigets lagar och bruk — kan tillfoga en befolkning, som omedelbart och aktivt deltager i striden, är långt större nu än fordom. Dessa ariz6er äroför det första långt manstarkare: man behöfde gå tillbaka till Attilas och Dechingis Khans tider för att träffa massor, jemförliga med den senaste tyska invasionens. Vidare är befolkningen långt tätare, mera industriös och i följd deraf dess välmåga större än förr. Under det densamma icke kan tillfoga en kraftigt utrustad och organiserad fiende an: nat än högst obetydliga skador, kan han deremot utan stora ansträngningar bland den sprida förödelse och ruin. DåÅ man ser alla dessa förändringar, som de, naturligtvis bögst olikartade, framstegen ha medfört i afseende både på krigets och fredens förbällanden, måste man då icke erkänna, att det bästa en stat, utsatt för främmande invasion, kan göra, är att så mycket som möjligt bespara sin civila befolkning de elän den, som oundvikligen följa em sådan? Och då invasionen är en olycka, som kan drabba alla folk, äfven de mäktigaste, äfven dem, som kunna tro sig mest skyddade mot lyckans vexlingar, borde då icke alla länders regeringar vara lika benägna att sdoptera Portalis grundsats öch allmängöra densammas tillämpning ? Så långt de Molinari. Läsaren finner lätt att han ställer sig på deras ståndpunkt, som förutsätta tillvaron i ett af krig hemsökt land af stora reguliera stridskrafter, Vid bedömandet af hvad de franska frikkrerna uträttade, förbiser han jemväl, synes det oss, helt och hållet den omständigheten, att deras medlemmar icke voro genom allmänna vapenöfniogar på förhand danade för kriget, utan mäste så att säga under fiendens ögon förvärfva den lilla öfning de bekommo. Helt annat ställer sig dock förhållandet i ett land, hvars försvarsväsen är grundadt på allmän värnepligt, och der hela den vapenföra manliga ungdomen blir va: penötvad.