Aftonbladet – 21 juli 1874, sida 2

STOCKHOLM den 21 Juli. På annat ställo i detta blad återgilva vi i öfversättning det förslag till internationel lag för kriget, som kommer att af ryska regeringen framläggas vid den kongrass, som, på rysk inbjudning, sommanträder i Bruxelles den 27 i denna månad. Då ty: värr utsigterna äro mycket ringa, att den dag nägonsin skall randas, dä en internationel lag kommer att förebygga krig, säl! är det utan tvifvel mycket önet: NM åtminstone en sådar psnyarät OM mas, hvilk— 18g kunde åstadkema vn I Eon aja, mjunkada v .x0A6ND, BOm ga folken hör döt mensklighetens plågöris, öm Falls krig. Några alltför störa och öfverspända förBoppningar lärer man väl icke fö göra sig i afseende på de frukter en sådan lag kan komma att bära; ty att vid utförandet af ett värf, i hvilket medmenniskors dödande och stympande, samt i allmänhet tillfogandet af skada, ntgöra erkända samt såsom j legitima och berättigade ansedda uppgifter, och hvllket rönt af förutsätter en lidelsernas upphetsning, tanken på humanitetens fordringar och på paragraferna i en internationel lag skulle ständigt stålefvande och bjudande inför de stridandes medvetande, är orimligt att ens begära och derföre fäfängt att hoppas. Också ser man i sjelfva det förslag till interhatlonel lag, om hvilket vi här tala, redan bland de allmänna grundsatserna helt försigtigt inskjutet ett förbehåll med afseende å hvad som kan rättfärdigas genom krigsbehofven och hvad som kan vara föranledt af absolut nödtvång. Det är väl kändt att skrigsbekofven och nödtvånget i föregående krig, äfven i de allra senaste tidernas, blifvit Bberopade till ursäkt för handlingar, som vanärat menskligheten; och det är beklagligen all möjlig anledning att så kommer att ske äfven i framtidens krig. Men allt detta oaktadt lider det icke något tvifvel, att en internationel lag rörande dessa sorgliga ämnen, hvilken sammanfattar och högtidligen erkänner åtskilliga grundsatser, som efter hand börjat upptagas i den allmänna folk rätten, utan att dock någonstädes ha varit klart och bestämdt formulerade och såsom förbindande erkända, kan i en mängd fall och i afseende ä en mängd förhållanden blifva till gagn och välsignelse, Vitro derför att anledning förefinnes att i alla länder med fägnad se Bruxelles-kongressens sammanträdande och att helsa med bifall det initiativ, som föranledt densamma, Vi föreställa oss dock, att det är nödvähdigt, i synnerhet för mindre stater, att se sig väl före innan de biträda alla i det ryska förslaget upptagna bestämmelser. Åtskilliga sådana förekomma, hvilka väl myc: ket smaka af att vara affattade ur sådana staters synpunkt, hvilka visserligen förutsätta att de kunna komma att föra krig på främmande område, men knappast på sitt eget, samt i allmänhet de staters, hvilka bafva till sitt förfogande sådana massor af reguliera stridskrafter, att det ej gerna kan, äfven i händelse af invasion deras område, blifva behöfligt att vädja till medborgarnes fosterlandskärlek för åstadkommandet af tillfälliga försvarskrafter. Förslagets 9 art: säger sig visserligen tillerkänna, under vissa vilkor, miliser och frivilliga kårer krigförandes rättigheter; men i47 art. stöta vi deremot på en bestämmelse, som synes oss nästan helt och hållet tillintetgöra allt milisväsen och sådana tillfälliga uppbåd, som ofta kunna vara af stort gagn för 1okalförsvaret och förhindra trakters och pro vinsers prisgifvande åt obetydliga fiendtliga ströfkårer. Nämnda art. 47 vill nemligen icke medgifva krigförandes rättigheter åt personer, hvilka dels ibland på egen hand deltaga uti krigsoperationerna, dels deremellan ätervända till sina fredliga syaselsättningar. Denna definition synes oss nä stan helt oeh hållet träffa in på alla slags miliser, borgarbeväpningar, landstorm och hvad de allt heta dessa för lokalförsvaret hufvnodsakligen afsedda förstärkningar af ett lands stridskrafter; ty det hörer just till deras karakter, att de icke befinna sig ständigt under fanorna, utan återvända, mellan vapenöfningarna, till sina fredliga sysselsättningar till dess fara hotar deras ort. Skulle nu en sådan medborgarebeväpnings inkallande för att afvisa en fiendtlig patrull eller ströfkär betecknas såsom ett sådant undersåtarnes deltagande i kriget, hvarom i S II af de allmänna grundsätserna talas, och som skulle berättiga fienden att mot undersåtarne (således antagligen icke ensamt mot de åtridande) rikta krigsoperatio nerna? Art. 9 kan visserligen anses svara nej, men art. 47 torde få anses svara ja, och vi befara att, om ej saken närmare bestämmes, det städse skulle blifva art. 47, som åberopades och tillämpades. För län der sådana som Sverige och Norge, med vidsträckta kuster, å hvilka en handfull folk, kastad i land från en fiendtlig kryssare, kunde företaga hvad den behagade om icke ortens, för afvärjande af sådana anfall organiserade milis finge påkallas att afvisa de objudna gästerna, synes det oss ytterst betänkligt att biträda så beskaffade bestämmölser, som de nyss påpekade. De finnas emellertid, som förfäkta den åsigten, att krigföringen bör ensamt förbehållas de fast organiserade regnliera stridskrafterna. För att gifva våra läsare en