Aftonbladet – 18 juli 1874, sida 3

Han som tidens dödkött skar, Hvarför fick han icke strida Längre än vid deras sida Hvilkas stöd och hopp han var? Hvarför, hvarför? Blinda frågor! Plågans bädd och fjärdeis vågor Hafva ej ett svar att ge; Och den blomsterhöljda kullen Der de slumra tungt i mnllen, Tiger lika stumt som de. Men utöfver grafven stiger Der en genius, som ej tiger, Det är minnets gudamakt, Och han sluter ömt i famnen Sängareoch kämpenamnen, Och han häller trogen vakt! Diktens lek och tankens möda Stanna icke hos de döda, Höra evigt lifvet till! Hvad gör då att handen domnat, Anden flytt och ögat somnat? Det är döden lifvet vill. Bragden lefver, den skall finnas; Folket lefver, det skall minnas; Landet lefver, det tar arf; Arf af sången, arf af striden Och förvaltar under tiden Dem för pya tidehvart. Derför, äfven utan stoder, Dessa grafvar som klenoder På den svenska jorden stå, Och från dagens larm och strider Tacksamt, när mot qväll det lider, Skola landete söner gå! a --ed—