Aftonbladet – 18 juli 1874, sida 3

Tvenne grafvar. (Ur Ny Illustrerad Tidning.) När i sommarlifvets värma Fåglar qvittra, fjärlar svärma Omkring ängens rika skatt, Ack, hvem tänker väl på döden, På de sorgsna menskoöden, Och på storm och qval och natt. Lifvets fullhet blicken tjusar, Solen ler och flägten rusar, Natten är en slöjad dag; Och dock gömmes tyst i stunden Härjarn, under blommor bunden, Bidar, måttande sitt slag. Slaget träffar trast i skogen, Bäst han sjunger, glad och trogen, Vil sin ömma makas bo; Örnen rår det, molnens broder, Bäst han ofvan berg och floder Söker eterns glans och ro, Och vi, vanans arma slatvar, Stå då vid de öppna grafvar, Fåfängt letande det ord, Hvarur hjertat tröst kan ösa, Hvarmed tanken mäktar lösa, Siörsta gåtan på vår jord. Hen som sjöng sitt muntra qvitter Sjöng om sol och vågens glitter, Sjöng om lifvets lust och fröjd, Hvarför fick han icke sjunga Sinz. visor, evigt unga, Längre än kring dal och höjd? Han som djerf bar ordets klinga För att fördoms makt betvinga,