Aftonbladet – 18 juli 1874, sida 3

LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Louis De Geer. Minnesteckning öf ver tHans Järte, — Litteraturoch konst notiser. Minnesteckning öfver Hans Järta, föredragen på Vetenskapsakademiens högtidsdag den 31 Mars 1874 af Louis De Geer. Den Minnestecknivg öfver Hans Järta, hvilken på vetenskapsakademiens högtids dag i är föredrogs af dess preses friherre Lovis De Geer, har nyligen utkommit tryckt i ett litet särskildt häfte och är i hög grad förtjent af uppmärksamhet, ej bloit med afseende å föremhlet för den samma och den allsidiga och opartiska bild af der ädle statsmannen och fosterlandsvännen man der erhåller, utan ock såsom ett nytt intressant prof på den objektiva uppfattning, framstäld med flärdlöshetens värdighet, som ut märker dess författare. Med sanning och klarhet träder oss i denna minnesteckning till möte en storslaget antik natur, som, för den sak han ansåg riktig, vid första riksdagen han bivistads afsade sig sin friherrliga värdighet och de förmåner denna medförde, till följd hvaraf en friherre Hans Hiertameddelad konglig fullmakt på en tjenst förklarades-ej mer gälla f.d friherren; hvil ken sedermera använde sin stora skarpsinnighet att försvara några offer för en skugg rädd absolutisms förföljelselusta; hvilken med betänksamhet, men kraft, tog delidet stora revolationsarbetet och gjorde mer än någon annan för samhällets förnyelse genom den af honom utarbetade regeringsform, hvars mest arakteristiska drag är den omsorgsfulla, smart sagdt i detalj gående, maktfördelningen mellan konung och folk; hvilken, såsom medlem af konungens råd, sökte bevara Sveriges fred samt skydda dess handel och näringar, under en bestän dig strid mot alla konstlade medei i detta afseende; hvilken, en mera sjelfrädig befallningshafvande, än ett län kanske någonsin egt, ock såsom sådan var mer nyttig och älskad; hvilken, med entusiasm älskande och kämpande för den gamla svenska odalmannens rätt och frihet, tillika med sådan skärpa uppträdde till försvar för konungamaktens prerogativ, att sjelfva Carl Johan ansåg honom för större rojalist än han sjelf; hvilken på grunden af klassisk bildning och förkärlek för svenska bondeståndet bekämpade det nya uppfostringssystem, som ville arbeta sig fram, och den halfbildning, hvilken han ansåg folkskolorna bära i sitt sköte; hvilken slutligen egnade sitt verksamma lifs afton åt framletandet och ordnandet af ett älskadt fosterlands historiska skatter, af hvilka han sjelf bearbetade en ganska stor del; och — hvilken i alla dessa olika facer at sin verksamhet så bibehöll sin karakter, att han med sanning kunde om . sig sjelf (i ett bref till Geijer, efter dennes 8. k: affall) yttra: Också jag är liberal, troligen djupare och allvarligare, än de fleste, zom gifva sig namn deraf, och ifrån det tänkesätt, som för fyratio år sedan ådrog mig beskyllningen för jakobinism, erkänner jag icke något väsentligt affall. En sådan man måste man beundra, äfven der man icke kunde dela haus åsigter, och sjelfve Geijer kallade honom också för kanske den ende lefyande svemske statsman. Ea sådan beundran genomskimrar äfven den siste minnestecknarens framställning, desto mer uppriktig, som hon afstår från att pryda sin bild med några panegyrikens blomster. Frih. de Geers stil är af en klassisk enkelhet, så objektivt klar, att den nästan gifver ett intryck af kyla. Men detta är också fallet med plastikens herrligaste idealer. Och vi tro avten konstart, sådan som den vältaliga minnesteckningen, bäst fyller sitt mått, då hov kommer pla