Aftonbladet – 18 juli 1874, sida 2

Attentatet mot furst Bismarck, hvilket väckt ett så stort uppseende i hela Europa och inom pressen framkallar så många olika betraktelser och kommentarier, ger Daily News anledning till följande ganska intressanta uttalande: Under årens lopp ha vi så småniogom blifvit vana att föreställa oss, att just de af löpmord hotade varit de som antagligen skulle komna att lefva längst, Så mänga suveräner blefvo oupphörligt gjorda till skottaflor utan att dock lida någon skada, att verlden började tänka att mord, åtminstone då det var inspireradt af politiskt hat, skulle bli omodernt. Men under de sena: ste åren ha lönmördarnez vapen varit följda af en i sanving fatal framgång. Nästan lika många mord framstående statsmän ha egt rum under de sensste tio åren som under hela det föregåends Krhundradet, och man har derföre börjat anse såsom något alldeles icke osannolikt i en etatsmans bana, att den en dag helt plötsligt skulle kunna komma att afskäras af en mördares pistol eller dolk. Ingen lefvande statsman har varit mera utsatt för sådana försök än furst Bismarck. Men han har på det hela taget kommit lätt ifrån dem. Hans bana har just varit en sådan som måste skaffa honom fiender. Han ådrog sig först det liberala Tysklards hat. Derpå gjorde han sig till bufvudman för den rörelse, som af så många tyskar betraktades såsom ämnad att dela Tyskland i två hälfter — att kasta en del utom fäderneslandet, för att lägga återstoden under fötterna på det Preussiska majestätet med Guds nåde, Senare ådrog han sig hatet af en kyrka, som, olyckligt nog för henne sjelf, allt för of:a och väl har blifvit tjenad af sina fanatiske anhängares vilda hänsynslöshet då det gällde att hämnas iubillsde oförrätter. För några år sedan egde i lagstiftande kåren en ötverläggning rum i anledning af ett försök att mörda Napoleon III, och några ro mersk-katolska medlemmar uttryckte den skarpaste indignation i anledning af den förmodade sammansvärjningen. En an san medlem at lagstittande kåren frågade då om de romersk-katolske ville för sin egen kyrka ha monopol på politiska lönnmord. Ivgenting kunde vara mera ogranlaga än en dylik sarkasm och likväl skulle det vara dåäraktigt at! betvifla det ju icke detta yttrande verkligen var ett uttryck för en öfvertygelse, vida spridd bland olika samhällsklasser. Det är derföre ingalunda öfverraskande att ryktet, då försöket att mörda furst Bismarck blef kändt, genast ville tillskrifva någon fanatisk katolit det begångna brottet. Vi läsa att den som lossade skottet är medlem af en katolsk arbetareförening, och att han gifvit tillkänna sin afsigt att döda fursten. Man talar vidare om andra misstänkta omständigheter — om att han blifvit mycket seåd i sällskap med en katolsk prest och att denna eller någon annan prest blifvit häktad såsom delaktig i mordförsöket. Vi behöfva väl knappast varna våra läsara för att fästa allt för stor vigt vid detta. Äfven om det skulle bevisa att motivet för mordförsöket var det religiösa hat man tillskrifver gerningsmannen, så är det dock långt mera sannolikt att detta hat i hemlighet grott och underhållits i hans eget hjerta, än att det skulle ha yarit ingifvet och ledt af någon slags kyrklig sammansvärjning. Ett sådant brott skulle väl visserligen ej ens i våra dagar vara omöjligt, men man bör tro det först då ovädersägliga fakta bevisa det, ej blott på grund af rykten och lösa sammanställningar, Det skulle emellertid ha varit ett egendomligt öde om furst Bismarck oskadad skulle ha genomgått det fransk-tyska krigets alla faror för att efter allt detta sluta sin bana för en tysk kula.. Då tyskarne ockuperade Versailles anmärkte man: att farst Bismarck tycktes vara tullkomligtbekymmerslös för en personlig fara. Man sög honom stundom göra långa enjamma promenader i och omkring Versailles, helt och hållst oskyddad och; såsom dettyckter, helt och hållat utan fruktan eller oro. Skulle det ba väckt förvåning om då en hand, förd af ett fanstiskt lat, hade eökt att bämna Frankrike i Bismarcks person. Är dot icke fastmera ötverraskande att in te: sådant försök gjordes. Det måste för visso räknas det franska folket — om hvilköt det pö senare tidep icke varit modernt