Aftonbladet – 18 juli 1874, sida 2

iga möjligheter: antingen att ministåren rekonströerade sig genom att upptaga någon stör förmåga i Kriegörg ställe öck må: hända på samma gång byta om krigomir!ster, eller att det försöktes en kombination af någon af de yngre bland de förra ministrarne med nya män under en annan konseljpresident. Sedan Monrad vägrat att inträda, måste man gå den senare vägen, och ehuru vi icke tro, att det är anledning. att betyga den nu varande konseljprösidenten någon djup tacksamhet; emedan hån åtagit sig uppdraget, förtjenar dock hatis Beredvillighet erkäfinåinde; emet a derigenom verkligen aflägsnat ögonblickei förlägenhet,. Huru han nu skall lösa den återstående och ojemförligt svårare uppgiften att åvägabringa ett fruktbärande samarbete med riksdagen, derom skola vi nu icke yttra någon hvarken uppmuntrande eller nedslående förmodan. Visst är, att han medför åtskilliga egenskaper, som äro rätt lyckliga och gom den förre konseljpresidenten icke egde.... Det är intet skäl att vänta något stort af den nya ministerer, men det är största skäl att ej låtsa om de ögonskenliga skröpligheter, som den har; tills döt visar sig ot och huru den kan reda sig med förb landena. Och ehvad det lyckas ministeren att med framgång lösa sin uppgift eller den måste afgå med oförrättadt ärende, skall den nu för tillfället slutade krisen, hoppas vi, gifva oss alla nyttiga lärdomar. Den rekonstruerade ministerens kraft att slå tillbaka anfallen mot den grundlagsenliga statsordninger, anser k sin sida Dagstelegrafen Vara stöfre än den, som utVeckladse af ministeren innan den undergick förändringen. Vi mena — fortfar tidningen — att de män, som framför andra rådde att stå fast — kanske också vid sina tillfällen föreslogo att använda de grundlagsenliga medlen i större omfång — ha stannat qvar i ministeren Vidare kunna vi icke finna annat, än att det bör läggas särekild vigt derpå, att de båda nya ministrarne ha be slutit att följa konungens uppmaning, oaktadt denna kom under striden, medan denna är i fall gång, och oaktadt desåledes måste vara fullkomligt medvetna af, att de ha blifvit kallade att strida mot vensteranförarne och det af dem sammanfogade partiet. Det är då omöjligt, att de icke ha en fast vilja, ett rätt mod att ställa sig främst i kämparnes led. De afgående ministrarne deremot öfvertogo platserna på en tid, då man väl hade en känsla af, att en politisk strid förestod, men då mån alls icke kunde veta; att den genom förkastlig agitation för parbi intreösen och gerom luwpen äregirighet skulle få en sådan karakter, som den har haft och fertfarande har. Om de afgångne ministrarne gäller det derför, att de till en viss — och det en icke ringa — grad blefvo öfverraskade af striden. De förde den med den pligtkänsla, som finns bos hederlige män, men det är ganska naturligt, att de kunde ha lust, likagom de voro berättigade, latt draga sig tillbaka ur den, när män vi sade sig, gom hade frivillighetens strids. Tlost.