Aftonbladet – 17 juli 1874, sida 3

och hvars sista ord till mig för några tim mar sedan voro en förbannelse. Men monsieur, inföll den gamle presten bevekande, om edra oförrätter äro stora, så skola de snart gexom döden vara utplönade, och om hennes synder äro många, så står hon inom kort inför den domstol, der våra gerningar ej blifva oss tillräknade så hårdt, som våra likar göra det, Jag har gifvit henne den sista nattvarden, ech den skulle jag ej meddelat, derest hennes ånger icke varit sann och djap. Hon anropar er om förlåtelse och erkäuner alla sina synder, hvad kan hon göra mer, monsieur? Äfven de bästa ibland os: äro ej felfria, alla hafva vi någon svaghet, några skötesynder, hvilka betaga oss rätten att sitta till doms öfver andra; ransaka vi noga våra egna hjertan, så finnas der säkert många gömslen, hvilka ej skulle tåla rättvisans öga. Er hustru ångrar sig, monsieur, och hon har nå got att bekänna för er, innan döden förlamar hennes tunga. Ett ord från er skall lugna henne och skänka henne den enda frid, hon på denna sidan brafven åstundar. Ni har mycket att förlåta, men åå ni ligger på er egen dödsbädd, skall ni tacka Gud, att ni öfvervann er sjelf och med försoningens ord gaf henne tröst i hennes sir sta stunder. : De voro enkla dessa ord, men sanningen talade ur dem, som ur den gamles ögon; de rörde hans åhörare och uppkallade i hans själ allt som var ädelt, fördragsamt och godt. Han kastade en granskande blick till: baka på sitt eget lif — ej hade han rätt att döma. Skulle han vara hård derföre, att hennes förbrytelse gällde honom? Han öjverrägde några ögonblick — de bättre känslorna segrade.