Aftonbladet – 17 juli 1874, sida 3

Dessa ord återväckte vildheten i hennes för en stund bedöfvade och ångerfulla sinne. Hon reste sig upp som en dödligt sårad tigrinna. Nej, emedan du älskar den vackra engelskan! Gitfve Gud jag finge lefva och innu skilja dig ifrån henne! Tyst! sade Sabretasche med en så sträng stentorsstämma, att hustran darrande betraktade honom. Våga aldrig att med dina orena läppar vanhelga hennes namn. Jag kom hit på din begäran, men 3j för att ytterligare bli kränkt och smälad. Ditt eget samvete borde anklaga dig ör det onda du gjort mig. I mer än tjugu ir har du lefvat på den make du bedragit. Under alla dessa länga år har du varit nig som en black om foten, en fläck på nitt namn, ett ständigt blödande sår i min ida, en oöfverstiglig mur till friden och yckan. Jag kunde ej bevisa din brottsligst och dertör drog du fördel af att fortarande vidhålla dina rättigheter som min iustru. Det enda sätt, på hvilket du kunlat botgöra för ditt fel, var att erkänna let och återgifva mig friheten, men så pass ättsinnig var du ej. Jag erkänner och ångrar det nu, Viran! Mera kan jag inte göra. En tviflets sarkasm sväfvade på hans äppar; hon ångrade nu sina lifslånga synler, då ångern icke kunde bära de förbätt: ade gerningarnes frukt, När han såg ned åå denna aftärda gestalt och tänkte på mura han funnit henne som en tiggerska IA gatan, öfvergifven, utblottad och stappande mot grafvens brädd, då qväfde medidandet hans hat och han såg i ödet sina förrätters hämnare, -Mycket mildt och ännu mera sorgset sade an: