Aftonbladet – 17 juli 1874, sida 3

bar jag ingen rätt att klaga, ty jag förtjehar den. Det behöfver du ej frukta, svarade Sa bretasche långsamt och med den största an strängning. Jag har ej kommit hit att förbittra dina sista stunder, och jag vill in galunda mana fram de minnen, som tjagnett Ärs skilsmessa sökt breda glömskans täckelse öfver. TIåtom oss skiljas utan bitterhet. Hon hopkräppte krampaktigt sina hän ler. QO, för himleos skull tala ej så mildt, let dödar mig i förtid. Det vore mig minIre svårt att höra dig i vredesmod uttala le bittraste förebråelser; allt annat än denna nilda, förlåtande ton vore mig möjligt att ithärda. Jag, som förnedrat och hatat dig, jugit för och bedragit dig! Med så för lragsamma ord samlar du glödande kol på vitt hufvod! Jag ångrar, det vet Gud. nen hvartill tjenar min änger nu i elfte immen? Under tjugnu år har mitt lif varit n kedja af synder mot dig; att nu på lödsbädden erkänna och begråta mina fel, let gagnar till så föga. ; Hon tystnade och Sabretasche ryste vid anken på alla de lidanden, hen de tvenne ista åren kostat honom, Violets sorg ma1ade upp i hans själ en ny känsla af hat net den Gvinna, som så länge stått emellan leni och lyckan. Han kunde hafva förlåtit ienne sina egna oförrätter, men VWViolets partyrskap — aldrig. Hustran bäfvade för det mörka uttrycket hans ansigte. je Guds moder, han förlåter mig 1: Han drog en djup, qvalfull suck och sade ned en iskall blick: ; Jay kan inter