Ack ja! monsieur, svarade den lill katolskan med värma. Pöre Lavoisier gå hvilken tid och huru lång väg som helst för att trösta en själ uti sin dödsvånda han talar dessutom hennes språk, ty hal är till hälften italienare. Skicka efter honom! sade Sabretasch kort, och visa mig till ett annatrum. N skall blifva väl betalad för allt ert besvär Jag har känt den sjuka i fordna dagar oc önskar stanna här tills läkaren gjort sit nästa besök. Med all sin förekommande artighet visad madame Riolette honom in i det nu tomm schweizerirummet, hvarest tobaksröken oci den qvafva atmosteren nära nog gjorde he nom sjuk; ban öppnade ett fönster och Iu tade sig ut för att inandas den: frisk luften, Morgonen började randas, stjer norna syntes allt blekare och nattens skug sor lemnade rum för dagens gryning. Änd lösa tycktes honom dessa timmar, unde! hvilka han väntade att få höra, om vid el annans graf hopp och lycka änyo skull spirs upp för honom och bringa honom et lif af verklig sällhet, sådan han knappas vågat drömma om. Han bad madame Riolette tillsäga så snar läkaren anlände, och under den: pinsamm: afvaktan derpå följde han med förströdde tankar den mer och mer ljusnande morgon gryningen. Hans nerver voro spända til det yttersta, han spratt till vid minsta ljuc från gatan och minuterna framkröpo med snäcklik långsamhet. Hans hjerta klappade våldsamt vid en krackning på dörren och han egde knappast styrka att höja röster till ett, stig in. Han väntade att få se läkaren, men i stället inträdde en hvithårig gubbe, med blida anletsdrag och mild, be haglig rögt; det var den Pater, hvara al