Aftonbladet – 16 juli 1874, sida 3

hennes vildhet. Hon stirrade på honom hennes mörka blodsprängda, vidöppna ögor erinrade honom om deras skilsmessa, då hon med en tigrinnas mordlystnad störta fram för att döda honom. Hon rusade upp ur bädden och sade be svärjande: Gå, gå härifrån ! jag känner dig, du äl min make och kommer hit från helvetet fö att hemta mig. Jag har brutit emot dig och skulle vilja bryta ännu mera. Jagha tar — hatar dig af hela min själ! Vän du tillbaka till din kärlek i norden, du kat ändå icke gifta dig med henne, ty jag äl! din hustru. Det vet hela verlden, och dr skall ej komma åt att döda mig; jag vil lefva — lefva för att göra ditt lif til en — Hon sjönk tillbaka på kuddarne, de xsvags kroppskrafterna uttömdes af hennes lidelse fnlla utbrott, hon betraktade honom ännu med alltmera förvirrad och vredgad blick denna oqvinliga, snart sagdt omenskliga varelse var hans hustru. Hon började åter skälfva och qvida dolde ansigtet i händerna, snyftade konvul siviskt och stammade nägra osammanhän gande böner på latin. Jag har syndat — jag har syndat. OQO Madre di Dio, fräls mig! Jag kan icke bedja — jag mins inga böner — vill inger hjelpa mig? — Kanske dör jag utan bikt och aflat. Hvad är Padåre Cyrillo, han skulle ge mig absolution? O,sancta Maria! låt mig bikta mig innan jag dör. Trött och sinnessjuk vid denna uttänjds scen, der mensklig förnedring i så bjert: färger var målad, vände sig Sabretasch till madame Riolette med frågan: Finne: här i närheten någon prest att tillkalla?