Aftonbladet – 11 juli 1874, sida 3

fer, SIIPUKS fe Stockholm å Sundhbetsnämndens byrå den 10 Juli 1874. LITTERATUR-TIDNING. Innebåll: Wegmann—Ercolani. — Ligbränding eller jordfästelse? — Johannes Steenstrup, Swdier over Kong Valdemars jordebog. — Litteratur och konstnotiser. En humanitetsoch helsofråga. Ligbränding eller jordtästelse? En afhandling tilegnet den sunde förnuft af Wegmann-Ercolani. Efter originalens 4:de udgave. Med 2 stentrykte tavler. (Kjöbenhavn, Israels boghbandel). Man får i denna lilla skrift en god öfversigt af den vigtiga fråga, som för när varande i Europa står, så att säga. på dagordningen: förslaget att införa likförbränning i stället för jordfästning, eller rättare sagdt äterinföra den förra metoder. Man behöfver nämligen blott bege sig ti!l Pompeji, för att få se de gamles kolumbarier,: grafkamrar med nischer, deri u-nor med askan af de uppbrända liken blifvit uppstälda. Det intrycket mäste ovilkorligen göra sig gällande hos åskådaren att döden bär uppträder i en mindre sorglig skepnsad och att till och med skilsmessan mellan de lefvande och döda bör under sådana förhållanden vara mindre härd och påkostande, Betraktadt från mnaturvetenskaplig syn punkt, är det nu brukliga begratningssät tet ingenting annat än förbränning, ty om de döda kropparne ruttna på våra kyrkogkr dar eiler på slagfältet eller i hafvet, så är der kemiska processen dock densamma, nemlizen en förvandliog till mer eller mindre flyktiga partiklar, hvarefter det oförbränneliga stan nar qvar som stoft och aska. Denna process kallas sf kemisterna förbränning, lika väl som den snabba genom eld. Hvilkendsra är månne att föredraga? Dels af kärlek till je hädangångna, dels af religiösa grunder har man sökt rädda det menskliga liket undan naturens lagar; de: har blifvit källan till farliga ntdunstningar och föroreningar af dricksvattnet. Det nakna eller i en kista inneslutna liket måste ut veckla luftarter, Bom äro farliga för i när heten boende, och stinkande vätskor som förgifta vattnet. Men hvad naturen läng samt ästadkommer genom utveckling af gi! tiga ämven, det utför förbränningen hastig! och utan nägon fara. Asckan är allt hvad naturen efterlemnar på jordens yta och som man kan önska att bevara till erinring om den käre aflidne; den bör ock vara den enda reliken af våra förfäder. Förbränning bords träda i stället för begrafning, ty den förra iilläter oss att hedra de hädangångna, utan att sätta de lefvandes helsa på spel. När pu läkare och kemister af europeiskt rykte verka för saken med ifver, så göra de detta uteslutande för samhällets bästa, Vetenskapen lär oss, att jordens befolkning är i ständig tillväxt, hvaremot en oafbru ten, om också nästan omärklig förminskning af jordytan eger rum. Svårigheterna att fiana passande kyrkogårdar blifva allt större, omkostvaderna derför ökas beständigt, och i sjelfva verket är hvarje fot jord som på detta sätt beröfvas odlingen, en direkt förlust. Och de parsiklar, som utveck las vid likens förruttnelse, äro — antingen de inandas i luften eller mottagas i dricks vattnet — en bestämd orsak till epidemier. De vigtiga fördelar, som vi kunna vänta genom införandet af likförbränning, äro: undvikande af ämnen, som äro farliga för helsan; en nyttig användning af den mark, som nu upptages at kyrkogärdarne. och en förminsknivg af kostnaderna vid likbegärgelser. Det var en tid, då — såsom man vältalig: yttrat — kyrkogärdar icke bildade marken och omgifningarne vid templen, då de an däktiga ej berördes af den elska liklukten, men dä cypresser och cedrar, i det de upp: fyllde laften med balsamisk dofi, beskuggade de till åminnelse uppstälda urnor af dyrbart arbete, hvilka fuktades a! de fromma sfterlefvandes tärar. Gå vi tillbaka till hedna tiden, så fiana vi att följande folkslag brände sina lik: greker, romare, etrusker, germaner, judar och i allmänhet orientaler. Vi finna bevis härför i Tliaden, der tal är om Hektors lik, hvars aska lades i en gyldens arna. Virgilii Aeneid beskrifver ceremoxierna vid likförbränning bos Latiums gamla folk. Romarne brände i äldsta tider likev, mens med den tilltagande demoralisationen försummades efter hand de gamla plägse derna. Man nöjde sig omsider icke med at: begrafva liken i staden, utan man inbalsa merade och gömde dem till och med i boniogarne, Straffet uteblef ock ieke: Rom härjades af pesten, och ett lagstadganie utfärdades, som förbjöd begrafn ng och ut iryckligen föreskref likförbränning. Ingen fritogs frön förbränning; blott nägra fö despetsar, exempelvis Marius, gjorde våld på ligen och förorönade om sin begrafnnz; —— rt — ——SAhAeeeem——-—-—-————