Aftonbladet – 9 juli 1874, sida 3

oår ingifvelsen till denna symbol, har han blott fonnit den inom sig sjell. Här ha vi emligheten af hans drömmar. Att infåga n sådan plats i revolution, att det icke innes något Högre, att beherrska de väld sammaste, att öfverträffa de mest fordrande, att tvinga Robsaspierre till tindseende; Mar rat till undergitvenket; att Vära mäktig och dold, hög och okänd; att. med ett ord, hafva det hemlighetsfallas röakt;detta är det ideal, om han målat i denna sällsamma episod. Vore det en alltför djerf gissning. om man wntydde, att detta idsal omfattar en del af hans personliga ärelystnad? Vi hoppas, ramför allt i Frankrikes intresse, men äfven för Victor Hugos skull, att händelserna aldrig skola bereda författarens in sillning frestelser af detta slag; den skulle viltför jämmerligt komma till korta derpå. Visserligen kompletteras detta sträfvande ofter en öfverlägsen och gudomlig revolu tionär makt uti Qautre-vingttreize genom en ide af annan karakter. Cimourdain representerar den obevekliga rättvisan; Gauvain; hans lärjunge, representerar humaniteten. Skildringen af Gauvains humanitet utgör, sanningen att säga, hela berättelsen. Upphofvet till dramat förskrifver sig, såsom vi förut antydt, från markis de Lantenac, den gamle Vend6echefen, en hög, dyster gestalt, hos hvilken stolthet, hårdhet, obeveklighet och en politisk fanatism, kall som marmorn och skärande som stälet, framträda i vilda drag. Den dag; då en mensklig känsla segrar hos denna jernva relse, fattar Gauvain det beslutet att rädda honom, ehuru han väl vet, att han icke kan rädda honom utan att sjelf omkomma. Den känslolöge Lantenac går döden till mötes för att rädda trenne barn ur lågorna, som förtäfa tornet; revolutionsmannen går till guillotinen för att hjelipa rojalistanföraren att fly. Han tvekade, man kan förstå det, ooh denna tvekan ger hans handling dess värde; det är icke en plötslig och öfverilad hjeltedat. Det är en med berådt mod gjord uppoffring, Tro ej att det är tanken på döden, som kommer honom att tveka; han tänker icke på guillotinen, som är upprest vid foten af tornet, der Vend6schefen blifvit tillfångatagen, han tänker på sin. pligt och följderna af hvad han ämnar göra. Hvar ör hans pligt? Är den på re: volutionens eller menskligbetens sida? Man torde erinra sig det gripande kapitel i Les Miseräbles, som bär titeln En storm under en hufvudskål. Victor Hugo lånar här af sig sjelf, eller rättare, han tager till typ Jean Valjeans historia och har öfverträffat sitt mönster. Gauvains ställning är vida mer invecklad än den gåmle straffångens; hans samvetsbetänkligheter måste vara af en vida bittrare natur. I denna kasnistiska kamp, der motsatta skyldigheter tragiskt råka i konflikt, och der det gäller hvilken som bör underorånas den andra, vända sig de pligter, mellan hvilka den unge republikanske chefen tvekar, kring vida högre intressen än de pligter, som qvälja Jean Val: jeang samvete. Den ene af dessa båda sjelfplågare sätter blott enskilda intressen på spel, om han misstager sig; den andre komprometterar allmänna intressen, om han väljer oriktigt. Och hvilka intressen? Humaniteten å ena sidan, å den andra revolutionen. Skall han låta Vendeechefen förödmjuka republiken genom djupare och innerligare menniskokärlek? Eller skall han, i det han täflar med marquis de Lantenac i mensklighet och derigenom räddar sitt partis ära, utsätta sig för att förråda Frankrike? Skildringen af dessa förvecklingar gör Vietor Hugo heder. Man benunårar på dessa sidor icke blott skriftställarens förmåga; man känner sig rörd, gripen; man känner att författaren skulle göra en vinst på att lemna demagogiens töckniga träsk, för att åter taga själens verld i besittning. Slutet på uppträdet är värdigt denna stora kamp. Gauvain kommer om natten in i fångens cell; utan att afvakta, att hans nevö yttrar ett ord, hängifver han sig åt njutningen att låta honom känna sin ironis skarpa udd. Hån och begabberi anstå en hög herre, som vill taga hämnd. Hvilket hat under denna höflighet! Eller, rättare sagdt, hat och vrede äro försvunna, och blott föraktet återstår. Ganvain åhör allt, lider allt, lugn, upphöjd, förflyttad till andens högre regioner genom det beslut, han fattat; och då markisen slutat, gifver han honom fribeten. Innan den häpne Lantenac ännu fått tid att sansa sig, har Gauvain kastat sin uniformskappa öfver honom, har nedslagit kapuschongen öfver hans hufvud och har skjutit honom ut genom dörren. Skildtvakterna skola tro, att det är befälhafvaren, som -kommer ut, mörkret skall göra det öfrga. Gauvsin intager nu Lantenacs plats i fängelset, Gauvain är Cimourdains fånge och följande dag lofvad ät guillotinen; han skall genom sin död lära Cimonrdain, hans lärare, att den absoluta humaniteten står öfver den absoluta revolutionen. Man kan icke neka, att här, åtminstone i planen, finpas skönheter af första rangen. Hvaraf kommer det sig då att berättelsen, utom på några få sidor, alltid lemnar oss kalla? Deraf att den absolut saknar naturlighet. Då författaren någon gålg har en riktig uppfattning, qväfves den snart under våldsamma bilder. Hoppas icke att hos honom finna denna osökthet, decna konstnärliga frihet, som är utmärkande för stora berättare; allt är sökt, andfådt, åstadkommet genom ansträngning och kamp. Man skulle så gerna vilja bedja författaren att mildra sig, att icke spänna musklerna, att icke lägga an på herkuliska bedrifter; man skulle nästan vilja bedja honom, om man vågade, att då och då tala som alla andra menniskor. Jag anför här en sak. som rätt bra återgifver mitt intryck. Vid ljudet af häststeg, som stannade utanför värdshuset, öppnades dörren och värden kom ut med en lykta i handen. Denna ——-—-— LL ——rratee