Aftonbladet – 8 juli 1874, sida 2

och äro olycksbringanåe för de allmänna intressena. Och om I icke på denna dag lyckats göra af med oss, så tagen er till vara, ty vi äro de som minnas. Stinken ej af vin, då I uppträden i tribunen, och sägen Gambetta, att det alltid är orätt att vara årucken, då man talar i en fransk församling, som icke uteslutande består af bofvar och republikaner. I detta citat har jag sammanfört flera ställen ur detta märkliga exempel på bonapartistisk journalism, men ni må icke tro att jag på längt när skummat all dess srädde eller ens tagit den värsta delen. Generalprokuratorn, som alldeles icke sökte klämma åt den avklagade, och hvars fel let näppeligen skulle ha varit, om han befunnits skyldig, anmärkte med mycken sanning, att detta språk icke var beräknadt att Eterställa lugnet, och uppträdena på S:t Lazare-stationern voro också följande dag iubbelt våldsamma. Saonolikt var icke letta lätt förutsedda resultat obehagligt för kejsardömets bålda kämpar, ty den citerade artikeln åtföljdes dagen derefter af en nästan ännu styfvare, och hvilken var stäld till les sergents de Ville. (Förut meddelad i vår tidning.) Det är svärt att fatta hur en jury kunde frikänna en person, som skrifvit och offentliggjort sådana saker, Men det är ofta värt att fatta jurymäns motiv och samvete. De som i går frikände Cassagnac, måste nu gjort ansenliga eftergifter på grund af den förolämpning, hvilken de ansågo utgöra skälet för artiklarne och hvilken han också efter bästa förmåga framhöll i sitt försvars tal. Han anförde Gambettas ord i Auxerre, då han hånsyftade på kejsaren som en dyster figur, hvilken i aderton år ledt massakrerandet af Frankrikes frihet och dess ma teriella ruinerande, och under hvars ölyckliga regering det förlorat en del at sitt territorium, sitt gamla anseende och de besparade milliarder, som dess arbetare i stad och land hopskrapat i sitt anletes svett, för att kunna gifva sina söner uppfostran och förse sina döttrar med hemgift. Han taladeäfven om detrband at äfventyrare, som i tjugo år lefvat på Frankrike, och som, uppmuntradt af en valseger, började redan förav det oförskämdåste språk. Anmärkningar af detta slag kunde icke förofalla angenäma för republikanska öron, men: -hvad deras form -ängick: kunde del ej rättfärdiga de urgioniga utgjätelserna i Pays. Cassagnac citerade äfven åtskilliga republikanska tidningar för att jomföra deras språk med otidigheterna i sin egen tidning och om han också icke lyckades påträffa något, som kunde jemföras dermed, hade han dock hittat några rätt skarpa ställen. Sålunda hade Republique francaise sagt, att hertigen af Broglie i sgivt lugn och gysslolöshet kunde lyckönska sig sjelf att hafva genom sin okloka och brottsliga undfallenhet, genom att till mairer och otaliga andra platser ha utnämt imperialister, uppväckt denna bemska fraktion; hvilken Frånkrike hade utspytt, och hvilken öppet organiserade sig för att åter bemäktiga sig tyranniets välde. Ronher behandlas icke synner ligen hyggligt af XIX ieme Sigcle, som talar om honom som inkarnationen af kejsardömet, som våra olyckors feta spöke. Le pa triote frangais gör föjande jemtöreise: Under Luävig XIV rådde en kort tid en verk: lig skräck, då Cartouche och hans män nattetid herrskade i Paris och ingen vågade lemna sitt hus. Slutligen lyckades: man dock gripa Cartouche och lät honom sönder slitas mellan fyra hästar på Place de Greve, Först då andades bter Paris. Befinna vi 0ss dagen före en dylik skräck och skola bonapattisterne sluta med att göra samma verkan på Cartouche som parisarne? Lätom oss hoppas att vår polis är bättre än på Ludvig XV:s tid och L6eon Renault skall lyckas att förskaffa oss säkerhet att ktervända från Versailles utan att få våra hufvuden krossade af bonapartistiska brottslingar. Vi begära ej, att de hvita blusarne: skola sönderslitas melian fyra hästar goml: Cartouche, ehuru förteckningen öfver denne ryktbare förbrytares dåd icke omfattar vare sig den 2 December eller Sedan. ; Kort sagdt, om icke Cassagnac kunde för1 neka att hans egna artiklar varit de väldsammaste, smädligaste och mest upphetgande, så kunde emellertid å andra sidan visas, att hans motståndare icke behandlat honom och hans vänner med glachandskar, Han uppmanade jurya att förbise formen för hans artiklar och att endast taga i be-å traktarde den tanke, som låg på botten afl dem, tanken att hau skulle göra sitt till för att rädda fäderneslandet. Om I icke ären republikaner, sade ban till juryp, så be frien mig, enär jag blott försvarade mig. Om I ären konservative, så befrien mig, emedan jag försvarade er sak. ; Som telegrafen redan medelst, frikändes Cassagnac från allt ansvar. Som man kan tänka sig har jaryns utlåtande väckt ett oerhördt uppseende i Paris. Tidningarna dölja ej, att politiska motiv bestämde utlåtandet. Om slaget vid Estella och marskalk Conchas död telegraferades den 2 Juli till Times: Det kan nu anses som säkert, att Concha blef sårad i det ögonblick, han skulle stiga till häst, och att han föll afsvimmad till marken, men icke död. En husarlöjtnant, Montero, upptog honom i största hast och red undan, nära förföljd af carlisterna. Marskalken lefde ännu i tio minuter. De ord han yttrade voro: De hatva dödat mig, men det var i avantgardet, hvarmed han ville antyda, att han som gammal soldat hade fallit på sin post. Ett telegram från Estella, sålunda från carlistisk källa, meddelar den 30 Juni, att inbyggarne i de afbrända byarne hade kommit till Estella för att föråra hämnd öfver republikanerna. Dorregaray lät då nedskjutal. 300 fångar bakifrån, som mordbrävnare. Han har förklarat krig ända till knifven utan att gifva eller taga pardon. Mai kan, tillägger Times korrespondent, svårligen tro annat än att denna underrättelse är sann, enär carlisterna sjelfva skryta med att hafva begått en sådan handling. Dål. man framstält slaget den 27, som om Concha skälle Varit stadd på flykt, efter att ha biifvit slagen, så är detta foten, tat bt bn fta bade OL tt Mt TR JR, fr ft fa VA TR mr mm rö fe mr MG FR jane be Or te RAA KR LR AR RE TT OA