Aftonbladet – 7 juli 1874, sida 3

beta sig upp. Ett exempel härpk hörde jag nyligen, pemligen en herre, som hade kommit hit för femton år sedsn med två tomma händer, och nu kunde sälja den enaaf sina två stationer för fyratio tusen pund. Han hade lyckats sjelf göra hela sin förmögenhet. Tidningarna veta alliid att berätta priset på stationer, som byta om egare, och det är icke ovanligt, att de största säljas för omkring hundra tusen pund. Numera har styrelsen erhållit större resurser samt kan mera fritt disponera öfver landet och sälja det för ett högre pris. I följd af dessa förändrade värdeförhållanden hafva många af ds största stationerna öfvergätt från enskilda dels till bolag, dels till handelshus i London och i härvarande hufvadstäder. De, som ega penningar att placera, hafva funnit, att den hastighet, hvarmed jordens värde här stiger, är den bästa ränta, och dertill kommer i andra rummet egendomens afkastning. Spekula: tionen i land blef här så stor och mänga köpmansfirmor i London och Sydney slogo uvder sig så betydliga jordlotter, att parla: mentet måste genom lag bestämma ett maximum af land, hvilket kunde lagenligt inköpas af bolag eller enskilda, en lag som lemnar köparen ganska vidsträckt frihet i qvantitativt afseende, men som spekulationen det oaktadt söker på allt säit kringgå — för närvarande ett ämne för häftiga politiska strider. Huru landet kan finna en marknad för sina produkter och i synnerhet boskapsstationerna för sin myckna biff, är något som synes omöjligt att förklara. Ett faktum är likväl, att detta icke möter någon svårighet, och de ständigt stigande priserna utvisa, att behofvet ökas för hvarje år. Försäljningen tillgår dels i liten skala, så att s. k. oxbandlare gå omkring på stationerna och uppköpa 50 här och 100 der, tilldess de samlat nägra bundra eller ett par tusen oxar, som de drifva till kringliggande småstäder; men från de aflägsnare boskapsstationerna är det vanligt att i stora hjordar af mänga tusen drifva dem tvärs igenom landet ned till Sydney eller Melbourne. Nästan allt förbrukas här i landet och det lilla, som preserveras och sändes till Earopa, har föga inverkan på pri. serna, hvilka bestämmas af efterfrågan på stället. — Detta gäller äfven rörande fårköttet, och intet misstag är större än att tro, att det ej skulle löna mödan här taga vara på detsamma, en åsigt som jag erinrar mig hafva hört i hemlandet. Orsaken till den stora åtgårgen har man att söka i det allmänna välståndet, ty det torde vara svårt att finna någon arbetare, som icke har råd att äta sin chop om morgonen, sin biff om middagen och sin mutton om qvällen, såsom den vanliga matsedeln lyder. Utan att vara någon vän af emigrationen, skulle man verkligen vara frestad att önska många t. ex. af den fattiga fiskarebefolkningen i Bohuslän, af vår Dalallmoge o. 8 v. förflyttade hit ut, der fattigdom och nöd är något alldeles okändt, för så vidt dylikt icke beror på sjukdom, dryckenskap och andra omständigheter, som förhindra arbetsdugligheten. R. L.