Aftonbladet – 7 juli 1874, sida 3

Vi stannade dock icke för att betrakta dessa omvexlande teflor af förödelse och fasor, utan gingo direkte till Fort Paul, bredvid hvilket hospitalet, ännu oskadadt, låg, detta sjukhus med sina tortyrkamrar, hvarest grym: mare plågor utkämpades än någon af dem Domitianus eller Nero i sitt tyranvi och sin blodtörst kunnat uppfinna. Jag förbigår en noggrann beskrifning af de syner, som här kommo våra hjertan att nästan upphöra att slå — de äro för gräsliga att tåla en osminkad framställning och för upprörande att i minnet återkallas, sedan man cp gång öfver. lefvat deras åsyn. Vi passerade brådskande genom ett långt, lågt rum, hvars pestångor hotade att qväfva 0:8. Store Gud! Hvad måste icke dessa arma offer hafva didit, som här under nätter och dagar lågo hopträngda, utan en dryck vatten att läska de svarta läpparne och den vid gommen fastgrodda tungan med, utan en traga att hälla ihop de gapande såren, eller ett ord af deltagande för sina öfvernaturliga plågor. Deras slocknande blickar möttes blott af de hemskaste skådespel; kring deras öron ljöd de döendes matta qvidan, understundom afbruten at vilda klagorop och utomkring allt detta hördes genomträngande ångestekri och ett brusande tumult från den brinnande staden och dundret från de exploderande förrådshusen och fallande granater, hvilkas skärfvor trängde in i hospitalets tak och ytterväggar. I första rummet sågo vi iogen, som kunde vara Curly. Vi inträdde i ett annat, hvars förfärliga stank var ärnu mera qväfvanle. Bredvid en rankig tältsäng stannade de Vigne; hans bronsfärgade ansigte bleknade och han segrade ner på knä — han hadeigenkänt Curly, Curly änpv vid lif, sakta vridande sig på