Aftonbladet – 7 juli 1874, sida 3

stångsoch trädgårdsbatterierna, vid trampost af de täta kolonner ryskt infanteri, som marscherade öfver till avdra sidan, vid flammorna från Fort Nicolas, vid rökpelarne frän Fort Paul, vid åsynen af Svarta hafvets drottnivg, öfvergifven och insvept i lågor. Föga anade de der hemma, under sina Te Deum i fridfullt ekuggade kyrkor, hvilken stor själamesra för våra döda, som den sabbatsmorgonen skakade Krims grund med siva genljud, .Icke förrän på onsdagen kunde de Vigne och jag från stabsexpedit:onen erhålla pass för att komma in i staden, utanför hvars murar vi legat väntande i tolf länga månader. Hvilket skådespel i de franska linierna! Löpgrafvar, paralleler och sapper voro fyllda med en hopgyttrad massa af döda, som, liggande sida vid sida, alldeles som-de fallit, visade oss vägen till Malakofftornet. Fyra högar af lik lågo der uppstaplade som hugget kött på en slagtares disk och uadan röjia för att bereda väg mellan kadavren. Marken var slipprig af svartnadt, stinkande blod; likt hupgriga gamar svärmade flugorna omkring och krälade på ännu varma krop par, på män, som änsu egde medvetande, och på rattnarde sär (ty de sårade lågo ännu qvar sedan lördsgsmiddagen), surrande sin dödsbymn för öron, som plågorna redan göfvat. Dessa voro de syner, som mötte oas i Malakoftf. tornet och sedan äter i Stora Redan, der men niskoblod stod tumstjockt på kokhusets stenBolfoch engelsmän och ryssarlågo omarmande hvarandra stelnade till lik, som icke skulle kunnat igenkännas al de dödas bäste vän ner, söndersargade af striden och kolade af explosionen. Sällsamma kontrast! Midt uppe i allt detta oerhörda elände stodo, utanför ett af boningsbusen, en vas med blommor och en liten kanariefågel i min bur!