Aftonbladet – 7 juli 1874, sida 3

komma åt att få honom undan och det hade jag gjort, om inte ryssarne just idetsamma trängt på så våldsamt, att de drefvo oss ned från vallen; jag såg bara hora öfversten reste sig på ena armbågen och vifiade åt oss — Gud välsigne honom! Så föll jag ner i grafven och Pat OLearly öfver mig; och sen såg jag honom aldrig mer, antingen är han död, herr major, eller också fången i det der förbannade stenrucklet. Den hederlige Kennedy hade af sina känslor låtit förleda sig att glömma både sitt språk och sina åhörare; han hejdade sig plötsligt midt i utbrottet af sin rörelse, ty som han sjelf sade, kände han sig löjlig der han stod. Han, liksom alla hvilka tjerat onder Curly, höll inverligt af sin chef. Under sergeantens berättelse bet de Vigne härdt ihop tänderna. Minnet af hans lilla skyddsling, under skoltiden trängde sig på honom, Pojken som sökte likna honom i manlighet och var så stolt öfver hans vänskap, det glada, lättsinniga barnet med riva gyllene lockar och sitt sorglösa skämt, dep ragke ynglingen, den elegante, beundrade gardesofficeren med det varma, uppriktiga, trofasta hjertat som hållit sig obefläckadt af verlden! vännen, rivalen! — gtackars Curly, der lög han bakom de ännu rykande murarne sårad, fången — kanske död. De Vignes ögon sköto en blixt öfver den stormade staden, som mörk och oformlig aftecknade sig i aftonens skoggor. Jag troricke han skulle tvekat att bryta sig igenom dessa dödens linier för att befria Curly eller falla med honom. Hela verlden vet huru vi följande morgon vaknade vid den ryska generalens mäster liga reträtt, vid åskor mera döfvande än de. som under tolf månader dagligen ljudit : våra öron, vid explosionerna från flagg