Aftonbladet – 6 juli 1874, sida 2

visa sig i en kärleksfull vård af våra fornminnen. Vi anföra ur den bortgångnes li endast följande biografiska data: August Sohlman var född i Sven nevad i Nerike. den 24 Maj 1824. Fadern var snickarmästare i Örebro. Efter att ha genomgått Örebro skola, kom han till gymnasium i Strengnäs, hvarifrån han dimitterades till Up: sala universitet, der han i Februari 1843 tog studentexamen. Mot slu tet af år 1845 började han i Upsala utgifva Studentbladet och utgaf 1846 Verdandi, poetisksommarkalender från Upsala. Åren 1845—1848 var han medlem af Skandinaviska sällskapet i Upsåla. År 1848 promoverades Sohlman till filosofie doktor och begaf sig kort derefter till Danmark, i hvars arme han som simpel soldat deltog i Slesvigska kriget. Efter vapenstilleståndet begaf han sig tillbaka till Sverige, der hän återtog sin publicistiska verksamhet. I början af år 1849 anställdes Sohlman som lärare i konsthistoria vid Konstakademien i Stockholm, från hvilken befattning han afgick år 1868. År 1849 ingick han som medarbetare i veckobladet Bore och öfvertog år 1851 ledningen af nämnda tidning, som då blef dagblad. 1852 —1853utgaf han Nordisk tidskrift och -år 1855 utgaf han tvenne mindre-arbeten: Svenskt gymmnasilif och Det unga Finland. År 1852 ingick han som medarbetare i Aftonbladet och fungerade under en del af åren 1855 och 1856 som tidningens hufvudredaktör. Efter rektor Svedboms död 1857 blef han redaktör och ansvarig utgifvare af denna tidning. Gift sedan 1851-med Hulda Sandeberg, lefde. han med henne i det lyckligaste äktenskap, välsignadt med åtta friska och älskvärda barn, af hvilka sju vid den ädla modrens sida stå. förktossade af smärta öfver den bråda död, som drabbat den älskade familjefadren. Deras, saknad delas af en ovanligt vidsträckt vänkrets, hvilken den af lidne genom sitt välvilliga hjerta och sin alltid öppna hand vid sig fäst. Ja, den delas af hvar och en, som i honom lärt känna och akta en humanitetens och idtens kämpe. ty få hafva så troget som . Sohlman i hela sitt Jif hållit fast vid de ideal, åt hvilka han i ädel och kraftig ungdomshänförelse invigt sitt lif. Detta var äfven hans lifs ära, som gjorde honom till en prydnad för det yrke han kållade sitt och med hela sin själs värme älskade, och det skall visa sin kraft också efter hans död genom att länge bevara hans namn åt minnet.