Aftonbladet – 4 juli 1874, sida 3

taga emot en sådan liten, guldlockig elfva som ni, hvars krafter kanske skulle duka under efter blott några få nätters vaka och sjukvård? Nej, rej, det vore opraktiskt. Ni måste vänta och öfva er i tålamod, det svAraste af allt här i lifvet, men det som man med säkerhet förr eller senare nödgas lära sig. I den konsten hade Alma ännu ej hunnit långt, ty hon var som en otämd fågel, den der heldre sargar sönder sina vingar emot buren, än tåligt finner sig i fångenskapen; nu måste Alma, som så många andra, böja sig under den fördömelse, hvilken så ofta sätter en tryckande hämska på snillet, talangen och kärleken — brist på penningar. De sista veckorna at sitt tillfrisknande vistades hon hos den så utmärkt menniskovänlige doktorn, hvars lilla älskvärda hustru låtit inreda ett ljust och trefligt rum åt Alma, der hon för så lång tid som helst ville behålla henne. Så snart Alma ånyo kände sig frisk och stark, längtade hon likväl till S:t Crusis, der hon hoppades tillbaka genom mrs L6e få en muntlig beskrifning öfver de Vignes sista besök, ty skriftligt hade hon från den välmenta gumman erhållit följande upplysning: Min älskade miss! Majoren kom på besök samma afton ni försvann och jag meddelade honom då mina farhågor angående lord Vane, hvilka, tack vare Gud, inte besannades. Han syntes taga det ganska lugnt, gick tyst sin väg och sedan har jag inte sett honom. Huru djupt dessa ord hade borrat sig in i Almas bjerta, det kunde ingen ana; de innehöllo för henne volymer af oro och un dran., Hon tärdes mera vid tanken på den sorg hon förorsakat honom, än den bon sjelf led. Att Castleton så skulle vända bela henmnes lif i qval, det hade hon förr icke fruktat. Om sir Folko dör i tron på min falskhet! — det var den tanke, vid hvilken glla honnes känslor stelnade. (Forts)