Aftonbladet – 4 juli 1874, sida 3

Dunkla, outredda minnen började dansa omkring i hennes hjerna, men bland dem alla fanns blott ett enda fast och tydligt begrepp, det om kärleken för de Vigne, och så kraftigt var detta ännu i trots af hennes öfriga svaghet, att hon spratt upp isängen och en skymt af den fordna lifligheten glänste till i hennes matta ögon. Sir Folko Granville! O, jag är säker att ingen sagt honom att jag är sjuk, då skulle han för längesedan kommit hit; om jag endast kunde få tala med min gamla värdinna — hvar är hon — allt är så besynnerligt, så högst besynnerligt! Kanske ni vill underrätta honom? Ack, af barmhertighet gör det! Med en tung, trött suck sjönk hon tillbaka på kuddarne. Montressor kände betänksamt på hennes puls. Häller ni då denne er vän så kär? sade han med ömt deltagande. Alma betraktade honom ett ögonblick frögande, under det stora tårar långsamt samlade eig uti de, om en oändlig kärlek talande ögonen. Hon svarade honom med:en så okonsatlad öppenhet och ett så behjertansvärdt allvar, att Montressor, ehuru genom sin vidsträckta erfarenhet temligen stålsatt emot alla vekare känslor, blef rörd. Ja, sade Alma, med ögonen fästade på läkaren, ja, han är allt hvad jag eger på jorden; han skulle komma, om ni endast underrättade honom, Hvarför är han icke redan bär? Jag önskar jag kunde minnas... Hon tryckte händerna ängsligt mot pannan; de tvenne sista månadernas tilldragelser började dunkelt hägra för hennes förvirrade erinring. Var blott lugn, så skall ni snart redigt komma ihåg allting. Alma skakade tviflande på hufvudet. Inte om ni håller honom borta ifrån mig; det är en komplott, jag vetatt så är; hvar för skulle jag eljest ligga här, utan att någonsin få se honom? Det är mer-än grymt och jag fattar ej hvarför ni alla äro lika bjortlöra.