Aftonbladet – 4 juli 1874, sida 2

fälhafvaren Zabala till Tafalla, i hvars närmaste omnejd nordarmn nu koncentrerar sig. I en ledande artikel af den 30 Juni uttalar sig Times på följande sätt om marskalk Conchas död: Underrättelsen härom skall förorsaka allmänt beklagande. Det spanska folket hade börjat fatta förtroende för honom och såg i honom landets räddare. Midt under de svåraste olyckor som kunna drabba en nation, midt under inbördes krig, uppror i kolonierna, statsbankrutt, industriella kalamiteter, fruktan för pöbeln, rädsla för despotism — midt under allt detta och utan gararti för att etatsmännen i Madrid skulle kunna förbättra ställningen, var man dock öfvertygad om att den gamla soldaten, i spetsen för nordarmn, skulle komma att uträtta stora ting. Han hade, då han undgatte Bilbao, visat prof på öfverlägsen militärisk duglighet, och den gawles försigtiga och beräknande strategi visade sig långt verksammare än yngre generalers framtfusighet. Under loppet af många vec: kor hade generalen blott sysselsatt sig med att organisera sina trupper och sörja för deras underhåll. Han egde sina soldaters förtroende, ty soldater älska ofta att följa en gammal mans ledning, och bans energi tillät honom att i armn införa ordning och disciplin. Många förträffliga officerare följde bonom tillbaka till nationalfanan och ville, i likhet med honom, tjena landet utan hänsyn till ministerer eller konstitutioner. Hans hålining gent emot fienden var åeterminerad och fast; han förkastade alla sammankomster och underbandlirgar; ban svarade städse, att bans uppgift var att kufva upproret, ej någon annan. Bönderna visste att han var en sträng herrskare, som icke tålde att de stodo i hemligt förständ med fienden, och carlisterne kände att de framför sig hade en man, som egåe tillit till sig sjelf. De mäste antingen årifva honom tillbaka från bergen, förfölja honom till Madrid, besätta hufvudstaden och der kröna sin kung eller ock förlänga sitt hepplösa motstånd tills det en dag skulle kros sas såsom upproret i Carthagena. En annan tidolng skrifver: Han var sträng mer rättvie, fruktad men afhållen. Då carlisterna för några dagar sedan i en dagorder erhållit befallning att icke gifva pardon, besvarade Concha detta genom stt förbjuda siza trupper att utöfva reprersalier eller begå några grymheter af hvad slag som helst. Han var på samma gång mild och sträng, och det rykte han vunpit var väl förtjent.