Aftonbladet – 3 juli 1874, sida 3

lös om allt omkring henne, med vidöpp sanslöst stirrande ögonglober, som brände sina hålor, feberglödande kinder och det långa, trassliga håret ständigt vått af den smältande isen, som lades på hennes tinningar. Hon bröt ej ut i någon vild yrsel, plågorna tycktes snarare döfva hennes sinnen; det enda, som med tungans makt ännu band henne vid lifvet, var sir Folko — Granvilles — namn som hon ofta matt och smäktande frammumlade, Den på fuktig mossa i skogen tillbragta natten medförde en svår lunginflammation; mot den kritiska sjukdomens faror stridde hennes ungdom och hittills aldrig angripna fysiska krafter en hård kamp. Med liäkarekonstens tillhjelp segrade slutligen de senare, blicken mildrades, feberrodnaden minskades, andedrägten blef mera långsam och jemn, medvetandet började återkomma och hon somnade. Nu är krisen öfver, sade doktorn uppmärksamt vaktande den lugna, lifvet Bterförande, sömnen. Hvems namn är det bon så ofta mum: lar? frågade doktor Montressor, sedan han lamnat sjukrummet. Miss Russel sökte något förlägen efter svaret; hennes lugna och försigtiga natur hade mer än en gång kännt sig brydd för Almas så barnsligt öppna, men dock så eldigt lifliga tillgifvenhetsyttringar. Det vet jag kvappast, men jag förmodar hon menar en vän till gamle mr Tressillian, vid hvilken hon var mycket fästad. Är det ej möjligt att få reda på honom? DE hon under medvetslösheten talat så mycket om honom, vore det särdeles väl om, när hon vaknar till sans, hon ej förgäfvex behöfde fråga efter honom, Hvad Orts.,