Aftonbladet – 29 juni 1874, sida 3

En musikalisk principfråga. Vi hafva dröjt att besvara de tidningsartiklar som varit synliga med anledning af hr Arlbergs afgång från kungl. operan, emedan vi väntat att hr A. möjligen sjelf offentligt skulle proklamera sina satser, hvilka vi då kunnat följa steg för steg, instämma deri om det varit oss möjligt, men äfven vederlägga om sådant måste göras. Denna sakens gång hade varit den naturligaste och, om möjligt, måhända bragt frågan jemförelsevis till reda och klarhet inför den opartiske läsaren. Äfven hafva vi velat afvakta, om ej den enda organ inom pressen (Dagens Nyheter) som före schismens utbrott verkligen understundom anmärkt olägenheten af ett för starkt orkesterackom: pagnemento pu skulle begagna tillfället att närmare motivera och detaljera dessa anmärkningar. Det hade varit oss en fägnad att med den, 08s veterligt, ende fackmannen inom musikrecensenternas skara i värt samhälle få utbyta tankar, eller, i värsta fall, bryta en lans. Men denne fackman har, egendomligt nog, tegat. Deremot inträffar, å andra sidan, det besynnerliga förhållandet, att de tidningar, hvilka yttrat sig i ämnet, men som aldrig haft annat än erkännande af kungl. hofkapellets prestationer, nu helt plötsligt tagit mycket illa vid sig angående den uppgifna anledningen till hr A:s afskedstagande. Hvarför unierlåta att med alla de vapen, som stå en nsigtsfull och mrkdig kritiker till buds, ok det kraftigaste bekämpa ett förment ndt, söm nu, efter hvad det tycks, i ea ängre tid fått fritt och obebindradt grasera, och som redan tvingat en af våra lögst uppburne sångare att öfvergifva sin tällning? — Hvad specielt beträffar Afonbladet, så är denna tidnings uppträdande denna fråga högst besynnerlig. Under nånga års tid har sällan, Om ens någonsin Aftonbladets spalter förekommit någon npmärkning mot det. sätt, hvarpå vår orketer beledsagat vare sig instrumentalister ler sångare; tvärtom — ett superlativt rkännande af denna institutions bemödanjen i detta afseende har förnummits. Då edaktionen nu, icke desto mindre, förklaar hr A. falla ett offer för en hos oss riktig princip angående sångarens rätt jentemot orkesterackompagnementet, men edan låter sin ordinarie referent (som väl