Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 3

IFlias Sehlstedt. Den 26 Juni 1874, Se, huru skön Ler ej naturen! Ängen är grön, Vattnad af skuren. Luften är blå, Hafvet också Blånande speglar himlapellen. Har jag ej sett det förr än nu? Jo, jag har sett det så väl som du; Men ditt öga har slocknat i qvällen. Stilla din gång Gick du i dalen; Giädje och sång Bar da till salen. Löjets behag Gaf dina drag Skimret af sol och förnöjsamt sinne. Satt du allena i stormig höst Eller bland vänner, lugnt var ditt bröst Ty en evgel var bofäst derinne. Sommarens vind Smeker din tinning. Kall är din kind, Döden din vinning. Penrseln du höll Sänktes och föll, Gömmes med dig under blomstertufva. Nu har du fått din beskärda del, Brustet och stumt är ditt strävgaspel, Och din stämma har tystnat, den ljufva Fogeln i skog Qvittrar sin visa; Känner det nog, Hvem han vill prisa. Så äfven jag Ville i dag Sjunga vid detta sista möte. Toner som, gömda bo i min själ, Vilja dig bringa tack och farväl, När du bäddas i jordens sköte, Slumra i frid! Solen sig döljer. Sångare blid, Saknad dig följer. O, hvilken syn! Purpras ej skyn Fjerran i vester ännu? Hvem klagar? Manteln har fallit — natten, vår mor, Skänker dig hvila, men anförtror Ditt minne ät kommande dagar. så r.