Aftonbladet – 27 juni 1874, sida 2

STOCKHOLM den 27 Juni. 8 i Händelserna i Frankrike äro i närva, rande ögonblick af natur att ådraga sigj hela verldens uppmärksamhet. Alla tecken, antyda nemligen att afgörandets stund ickeq kan vara långt borta Hurudaat detta af-, görande skall bli, om det skall erhålla enl fredlig karakter eller om våldet skall af: hugga den gordiska knuten, det är ännng svårt att förntse. De reaktionära partier-4 nas hänsynsslöshet och derass halsstarrigat vishängande af en mängd galna ider, hvilka I till lycka för menskligheten äro graflagda sedan ett sekel, utesluta tyvärr icke möj-t ligheten af våldsamma konflikter. I hvarje j fall är dock situationen till det ytversta ; spänd och, såsom vi rejan sagt, mäste enr, lösning på ett eller annat sätt åtstadkom-J mas, Under dessa förhällanden bör det!J vara af intresse att erhålla en opartisk öf l, versigt af den politiska ställningen i Frank-J rike, och vi meddela derför här ett par f märkliga korrespondenser till de båda en-lj gelska tidningarna Daily News och Times,!1 hvilka tillsammans gifva en iemligen klar, inblick i situationen, Korrespondenten tilllj Daily News, som är en framstående fransk) politiker och hvilkens bref utgöra bland de, iatressantaste bidragen till dagens historia , i Frankrike, skrifver sålunda: l Ni får icke tro, att Perier och den sken-; bara framgången af hans republikanska moG tion fört oss ett steg närmare lösningen af. våra svårigheter. Visserligen hafva monar-, kisterne nu kommit till den insigten att en, republik är för närvarande omöjlig; visser-, ligen ha de marskalk Mac Mahon ph sig, 4 utan någon möjlighet att bli af med honom 6 och utan någon möjlighet att förse honom! , med institationer, som äro nödvändiga för 4 att göra hans makt verksam och respekte j, rad. Allt detta känna de konservative, och,!, hvad som är mer, de veta, att det blott gif 4 ves en utgäng ur detta dilemma, nemligen!: att de foga sig uti att erkänna republiken. 1 Till återgäld för denna enda koncession , skulle venstern med glädje votera de mestj, konservativa institutioner och gifva Mac 1 Mahon den myndighet han önskar; men nej, det skulle vara för mycket begärdt af våra, konservativer, tyckes det; ordet republik är! för beskt för derss läppar att uttala; det: frammanar för deras blickar förhatliga bil j der af religiöst nedrifvande, lekmannaunder; visning och allt slags öfverilade reformer. Jag har ofta framhållit det, men aldrig j nog, ty det utgör grunden till alla våra po-, litiska svårigheter — rojalisterne, de må vara legitimister eller orleanister, tillhöra ett annat tidehvarf än den öfriga nationen. l. Okunniga, oberesta, utan kännedom om nägot annat språk, någen aczan litteratur, i något annat land än deras eget, ur stånd att fat a framtiden under någon annan form än det förflatna, klafbundna vid routin och tradition, medverka deras bättre lika väl som deras sämre känslor att göra dem till naturliga fiender till ailt nytt. Aflägsna deras prester och de hatva ingen religion. Beröfva dem en kung och de skola förgäfves se sig om efter en myndighet. Tala med dem om demokratiens oundvikliga frameteg, och de skola uti det:a förhållande blott se en manifestation af det ondas makt eller, om de erkänna det, blott göra så för att förbanna det eller för att söka bekämpa det. Vära konservativer äro de autentiska och rena representanterna för det katolska Frankrike, för ett z2vanna dagars Frankrike, alldeles som deras motständare, med ett obestämdt mål, men med säker instinkt, representera landets sträfvanden att hålla jemra steg med kontinentens stora liberala id6er. Ty sädant är Frankrikes öde; dess moraliska förhällanden ha någon likhet med dess geografiska läge; det tillhör till hälften norr, till hälften söder, till hälften den germani ska, till hälften den latinska nationaliteten, till hälften katolicismen i dess mest ande fattiga och vidskepliga gestalt och till hälften den intellektuella emancipationen i dess djerfvaste former. Hvilkendera skall segra? Detta är frågan, och på denna fråga beror jast Frankrikes framtid, beror hurnvida detta land är dömdt till de södra länder nas civilisatoriska förfall eller huruvida det är bestämdt att hälla sig uppe i nationernas stora strid för tillvaron. Men jag har låtit föra mig bort från mitt ämne och ätergär till den punkt. hvarifrån jag utgick. Jag ville blott göra tydligt, att under alla våra politiska strider finnes något vida djupare än blott politik, att församlingens konservative visserligen äro mycket dåraktiga och mycket brottsliga i sitt motstånd mot republiken, men att de hafva sina skäl att bekämpa den, och om jag lyckats utreda den hemliga tanketråden i deras sympatier och antipatier, skall pi förstå hvarför alla försök att åstadkomma en förening mellan högern och venstern hafva misslyckats och fortfarande skola misslyckas, Påriers nya försök skall icke lyckas bättre än så många andra förut. Det är fåfängt att söka visa sådana män, att de ej kunna hoppas att organisera sitt septennat utan medverkan af de liberale; det är fåfängt att söka visa dem att deras envishet måste påskynda församlingens upplösning och åstadkomma dessa allmänna val, hvilka de erkänna sig anse innebära alla möjliga faror; det är fåfängt att frammana för dem bilden af en bonapartistisk restauration, med all den nesa och de olyckor, eom den måste samka öfver landet; de förneka det ej; de känna alltför väl att det är fallkomligt sannt; men hvad skola de kunna göra? Lägga sina händer i republikanernes? Läta det oheliga ordet republik-gå öfver deras ortodoxa läppar? Medverka till upprättandet af jast den regime, hvilken de alltid omtalat såsom utgörande en personifikation af allt ondt? Gifva en andelimakten ät de män, som de i åratal tillvitat att vara fiender till lag och moralitet? Bryta stafven öfver de Broglies och hans vänners politik? Erkänna däåraktigheten, att icke säga brottsligheten af de intriger, som slutade med Thiers störtande? Att synas betvifla visheten af det steg, hvilket lyfte Mac Mabon till makten? Samtycka till af lägsnandet af de embetsmän, som blifvit tillsatta på alla områden af de senaste ministrarne? Lemna fältet öppet för valtäflan och att öfvergifva hoppet om att kunna influera på valen genom administrativa löften eller hotelser? Låtom oss vara uppriktiga och erkänna, att det är för mycket begärdt af menniskonaturen. Jag pä står ej, att konservativerne icke hafva tillräcklig fosterlandskärlek att göra det, om de voro alldeles säkra, att det vore nödvändigt; men de måtte ännu icke ha blif vit öfvertygade om denna nödvändighet. De upprycktes tid efter annan ur sin tvekan genom någon oväntad tilldragelse, så som en bonapartistisk kandidats valsegor, elier något släende bevis på deras egen oförmåga; men intrycken försvinna snart och de glömma då sina farbågor för dylika tillfälligheter och hängifva sig åter åt sina djupare instinkter och sina medfödda fördomar. Vi drifva emellertid mot okända öden. Kabinettet framträder för hvarje dag allt tydligare som en blott kompromissministår, med ingen annan grund för sia tillvaro än OR SN