Aftonbladet – 23 juni 1874, sida 3

Tyst, tyst, sade han ängsligt, hårdt tryckande henne intill sig i en afskedeomfamning. Bed vig inte, för Guds skull låt mig gå medan jag kan; kyss mig, min dyrkade älskling, och förlåt alla mina synder från det förfiutna, alla mina handlingar och tankar, om hvilkas verkliga beskaffenhet du, i din englaoskuld, aldrig drömmer. Hon förstod honom ej, men de milda kys sar hon blygt tryckte på hans läppar svar rade ett obetingadt tusenfaldigt ja på hans böner om tillgift. Huru skulle jag kunna annat än förlåta dina fel, hvilka de än må hafva varit? Jag förstår inte hvad du mepar, mer jag vet huru gränslös min kärlek är; för hög att lyssna till hvad andra skulle kunna säga om dig eller att jag skulle fästa mig vid det förfutna. Godnatt, Gud välsigne dig ! Och dif i rikaste mått! stammade de Vigne rörd, Låt mig gå, låt mig gå, Alma, medan jag ännu har styrka,r I nästa ögonblick hörde hon hästen galloppera af och lyssnade andlöst tills de sista hofslagen dogo bort i qvällens nu lika ostörda stillhet. Alma lutade sig ut genom fönstret och betraktade det stjernklara himla hvalfyet; stora tårar af glädje runno utför henves kinder, under det hon oemotståndligt bopknäppte händerna och hela hennes själ smälte i tacksamhet mot den Gud, som låtit en så ster lycka komma hennes unga hjerta till del. Hon lade sig med en längtansfull tanke på morgondagen, hvilken skulle åter föra honom ttll henne, och fortsatte sedan 1 drömmarne sin kärleks ljufva idyll. FEMTE KAPITLET. En bitterhet större än dödens. Så snart de Vigne uppnått staden och stigit af vin löddriga häst, gick ban direkte