Aftonbladet – 22 juni 1874, sida 3

ne gjort dem till skalder af äkta skrot och korn, om också inom ett temligen begränsadt område. Lemnande de heroiska ämnena åt andra, valde Sehlstedt till föremkl för sin sång det lilla i naturen och lifvet, dervid fullföljande en väg, på hvilken han egda sådana föregångare, som fru Lenngren och Franz6a, och, om han såväl i känslornas djup, sem i deras rikedom, stod efter dessa mästare, måste dock erkännas att hans känsla alltid var ren och sann, ech att det uttryck, hon i sången fick, var naturligt och för henne fullt egentligt. Derför satte denna sång också i rörelse sympatetiska strängar i svenska bröst, och få, om ens någon, af nu lefvande skalder torde, i lika hög grad som han, hafva egt sins landsmäns kärlek. Han förtjenade den ock, ty den blida skalkaktighet, som tonar i hans visor, speglade sig i hant avlete och var hufvuddraget i hans personlighet. Äfven erhöll han under ön följd af År det erkännande af sina skaldeförtjenster, som kan anses ligga i det af Svenska akademiens honom tilldelade understöd för vittre författare af utmärkt förtjenst. De yttre konturerna af Ssehlstedte lif, tecknade af honom sjelf, rymmas i följande få ord: Född i Hernösand den 8 December 1808. Fadren, handlanden Abraham Sehlstedt; gått igenom skola och gymnasium derstädes, student 1829, ingick vid tullverket 1836, tullinspektor vid Sandhamn 1852; tog afsked med pension 1869. Till dessa enkla data nödgas nu saknaden foga: död den 22 Juni 1874. Huru obetydliga dessa uppgifter äro och huru litet de tyckas betings den allmänna sorg, som hans bortgång framkallar, voro de dock icke utan inverkan på utvecklingen af Sehlstedts sångaregåfvor. Den norrländska börden förnekade sig aldrig hos honom. och den sjuttonäriga vistelsen på Sandhamn, den nakna Östersjö-klippar, har gifvit upp hof till de bästa blommor, som smyckade hans sångmö. Under umgänget derstädes med fiskmåsar, utkik och telegraf, kände sig skalden nästan uteslutande hänvisad till naturen, för hvilken ham också egde ett bögst mottagligt sinne, och den lyeklige tecknaren i ord började också att i färger skildra sina intryck. Sehlstedt var nemligen, s:som landskapioch marinmklare, nå got mer än dilettast. Trots sin framskridna ålder var Sehlstedt ovaaligt frisk, rörlig och ungdomlig. Ännu den 6 dennes deltog han med vanlig lugna förnöjelse i rällskapet Idaws vkrfest k Alhambra på Djurgårdes. Tyå dagar derefter insjuknade han i kopporaa, hvilken sjukdom han, eburu dem hos honom uppembarade sig i en ganvka lindrig form, dock icke vid sin klder förmådde att besegra. Seblstedt efterlemnar er sörjande enka och dotter, sedan den erde sonen några månader före fadera gått bort. Med dem äl: ska och ära ej blott talrika persoaliga vänner, utan bela sventka folket, minnet af den glade, älskvärde skalden och menniskan Elias Sehlstedt.