Aftonbladet – 17 juni 1874, sida 3

Det är svårt att bli klok på edra klyt: tiga definitioner och hårfina skilnader-, afbröt henne de Vigne. Ha aftonens nöjen motsvarat edra förväntningar ? Ja, jag har baft förtjusande roligt!. ut ropade hon med den hastiga öfvergäng från ledsnad till glädje, som var naturlig för hennes utomordeniliga mottaglighet för alla yttre iotryck. Återigen inföll de Vigne temligen tvärt: Ni är sannerligen en större kokett, än man skulle tro er om, Hennez blåa ögon blefvo dubbelt så stora. Hvad mepar ni, sir Folko? Jag kokett? Ja, just ni, och jag klandrar er ingaInnda derför, ty ni är blott lik alla andra; men hvar har ni, som lefvat så ensam, lärt alla de erötringskonster, med hvilka ni inte allenast slår Curly, Castleton och Severn i bojor, utan äfven andra män, som komma i er närhet. Jag lyckönskar er till er lysan. de framgång. Hän talade i en mer än tillbörligt skarp ton och ökade bitterbeten i sina obefogade anmärkningar med ett hånfullt ansigtsuttryck. Svartsjukans demon hade tagit väldet i hans själ. Hennes ögon blixtrade och läpparne darrade. Alma var icke den qvinna, som täligt böjde sig under orättvisa beskyllningar; men hennes högsinthet förbjöd nenne att länge minnas dem, sedan de blifvit erkända och förlåtna. Ni gör mig verkligen förvåvad, sir Folko — jag en kokett! Jag har hört er använda detta epitet om qvinror, som ni ringaktan och ni torde då ursäkta, att jag fioner edra tackar om mig mycket förnärmande, Säg inte mera, utan förlåt mig; jag vet att I opt västade finns ej en skymt af list