Aftonbladet – 17 juni 1874, sida 3

finna ord att uttrycka den glädje de gjort mig. Ni har redan talat tillräckligt om den saken, svarade de Vigne temligen tvärt. Nej, visst inte, fullföljde Alma, jag kan aldiig säga för mycket, då det gäller att tacka er för all er obegränsade godhet. De Vigne småskrattade. , Jag har bortgifvit smycken många gån ger förr, Alma, men ingen har derför ansett sig behöfva visa mig något erkännvande, tvärtom har det varit jag, somfätt vara tacksam att mina presenter gunstbenäget blifvit mottigna. Dessa hans sarkastiskt fälda yttranden både förvånade och smärtade Alma — för första gången smög sig ormen in i hennes Eden och dermed äfven des gryende medve: tandet om passion. Hennes ögon glänste af tärar så skimrande och klara som bril janterna i hennes halsband. Om ni inte af vänskap skänkt mig dessa gåtvors, sade hon lifligt, tag dem då tillbaka, ty då ega de för mig inte längre nägot värde. Barnsliga varelse, smålog de Vigne. hvafföre skulle jag skickat dem, om ej som en gärd af min tillgifvenhet, men ni kan väl derför. inte inbilla er, att ni är den första, hvilken jag under hela mitt lit vågat gifva en dylik present. Alma log, men i den blick, hvarmed hon såg pö honom, dröjde ännu en skymtat förtrytelse, då hop sade: Visst inte, sir Falk aggkulleblott önska att när ni gifver mig vägöt, det sker på ett annat sätt, än dh ni förärar andra qvin nor edra hyllningstributer, liksom jag skulle vara glad. att inte blifva stäld i samma led med dem.