Aftonbladet – 15 juni 1874, sida 3

ländskan i sin ocb, hvad som är säkert. mycket bättre än lady Ela Ashburnington, denna moderna mediceiska Venos, kvilken, Ityvärr också lik Venus, aldrig till ett ord I-ppnade de fiomejelade läpparne — Alua förduoklade tiil och med hertiginnan de la Vieilleeoar. hvars kinder numera från Palais Royals bu:iker hemtade sin fina Fozepby och på hvars en gårg — ack, för länge avdan! — oskyldiga Jäppar PU endast ett irsinderadt srkleende ständigt lekte, Alma öfversträlade dem alla, antingen eu detta härrörde af bennes ungdomsfriskbet eller bennes naturliga och bebagfalla ledighet, hennes framstående talanger och qvickhet, eller detta lagom, som hos en ang ficka är eå tilldragande, Savnolikt låg hennes tjusningskraft i detta onämnbara Bägot, om man vors fre stad tro, att M fis:ofeles då oeh då skänker en och annan af jordens qvianor for att slå mävnen i bojor och förvrida deras hjernor. Naturligtvis sko fruntimmerna ävnu på henze med en viss pedlätande öfverlägaenhet och logo fortfarande sitt trotsigaste emkleende, ty de: faller af sig sjelf. att det alltid ligger en utmaning i den blick, hvzrmed den ena skörbeten betraktar den andra, syonerligast då deras inner sta tanke är: Je vais me frotter contre Wellington! Nog kunde dessa högadliga skönheter, så medvetna om egen fägring och oemotstävdlig eröfringsförmöga, lysande i sina yöfverdäldiga Parlstolletter, bafva na nat Alma nägra blad ur sina yppiza lager kransar, men de nedläto ed stället att på henne karta de inpest föraktliga blickar (säkragte tes net på qvinlig afund), då de säs bura hon, i det olympiska spel, der priset emdast vinnes genom tjusningeng