Aftonbladet – 13 juni 1874, sida 3

Istan utöfver sin förmåga söker taga igen Idet långa stycke i allmän utveckling, som Idet under tidernas lopp kommit efter löfriga stora europeiska städer, och dag för Idag alltmer närmar sig sitt mäl att bli en värdig hufvudstad för det nya konungari: ket Italien, förehar sjelfva detta nya Ita Tlien sitt eget arbete, och det ett, som, om Iman skall döma efter den grad, hvari det hittills har lyckats, mer tyckes kunna kal llas ett Sisyfusän ett Herkulesarbete, det nemligen att ordna sina fivanser. Åtta särskilda ministrar ha nu sedan Cavours död försökt sina krafter härpå, elfva gånger ha de aflöst hvarandra, mer ändock är man icke ett steg längre fram än för fjor ton år sedan. Att också Cavour skulle dö så tidigt! I intet förhållande saknas kan. ske deune Italiens Prometeus så mycket som i detta — han ensam hade haft eller kunde möjligen ha haft — ty det är ju icke godt att säga det säkert — makten, snillet och förmågan att styra statsskeppet öfver jdet Charybdis, hvari det nu ligger och tumlar omkring. Ingen af de andra åtta ha haft det. Sella, som var den dugligaste och gaf de mest gyllene löften och sjelt hyste de bästa förhoppningar att kunna i hålla dem, fick försöka sig oftast och längst (år 1862, 1864—66, 1869-73), men till slut mäktade han icke längre. När han i fjol tog afsked, var det med knapp nöd man kunde förmå Minvghetti, som en gång förnt, för tio år sedan, hade prötfvat på att vara finansminister, att åter Btaga sig värfvet och söka lösa uppgiften. Om någon ny väg, någon radikal reform, en den föregående motsatt princip i styrslsen blef det icke fråga; ty det var öfver hufvud taget otänkbart; han tog blott vid, der företrädaren hade slutat, för att hålla styrelsen i gång och emellertid se tiden an och afvakta, om icke någonting oförmodadt skulle visa sig, så att man ändtligen kunde komma fram på den väg på hvilken man en gång var inne. Det kan vara en herrlig sak att bli en stor nation, men det kostar alltid, kostar så orimligt mycket, standom blod, alltid penningar. Italien är det bästa beviset härpå. Före år 1859, då det var deladt mellan sju regeringar, således med sju hot, sju arm6er, sju gånger så många beskick ningar o. 8. V., uppgingo de sammarlagda utgifterna för året till omkring 500 millioner francs; för närvarande äro konungariket Italiens motsvarande årliga utgifter 1,000 millioner. DR var de sju staternas sammanlagda skuld omkring 22 milliarder. nu är Italiens omkring 10 milliarder. Nå got begripligt blir detta märkliga förhkl lande, när man tager i betraktande de stora extra utgifter, riket har haft för sina sär skilda krig under de förflutna 15 kren. Fälttåget är 1866 kostade t. ex. 250 millio ner, Österrike fick genom fördraget i Ziirich betaldt i skadeersättning 180 miilioner, Frankrike förutom Savoyen och Nizza 89 millioner — eller när man får veta, att utgifter d. v. 8 extra utgifter till arm6 och flotta under de senaste12 åren uppgh till 3 milliarder, till all, männa arbeten, såsom jernbanor, landsvägarpost och telegraf, till en milliard, och slut ligen hvad de årliga budgeterna angår, att pensionsatgifterna, hvilka år 1861 medtogo omkring 29!2a millioner francs, år 1873 öfverstego 60 millioner. Man kan sannerligen icke påstå, att det vid de flesta af dessa utgifter slösats oför ståndigt, att mycket är användt till liten eller ingen nytta. Det fattades så mycket, att det, trots allt hvad som är gjordt ialla riktningar, ännu fattas mycket. Men olyckan ligger dels deri, att man måste göra alla dessa omkostnader utan att ba penningarne disponibla, dels — och det kan med fullt skäl förebrås Italiens regeringar — i en ofantligt kostsam administration. Under det att summorna till extra utgifterna anskaffades genom dyra län, slukade sjelfva statshushållningen år efter år mer, än inkomsterna åvägabragte. Underbalanserna betäcktes ur lånen till extra utgifterna, och så gick det ständigt allt mer och mer på tok. Såsom ex-mpel på italiensk administration kan anföras, att under det att justitieadministrationen i Frankrike, hvilken i detta afseende långt ifrån är exemplarisk, kostar omkring 33,000,000 francs, kostar hon i Italien 30 000.000, d. v. 8. nio millioner mer, om man räknar. efter proportionen mellan de båda ländernas invånareantal. Italiens fängelseväsen kostar Årligen 9 mil lioner mer än hela Frankrikes, och så är det på alla håll. Följden af denna kostsamma statshushållning är naturligtvis först och främst, att befolkningen betungas af en skattebörda, som är tyngre än i något annat land. Det är skatt på allting ända från den fasta egendomen och inkomsten till vagnar, tjenare och hundar. Det är konsumtionsskatt på de nödvändigaste lifsmedel, och det är skatt på spelkort, det är skatt på jernvägsoch ångbåtsbiljetter, skatt på plakat och annonser, för att icke tals om jagtskatt, skatt på lotterivinster och många andra. En finansminister utanför Italien, som skulle botver i förlägenhet för en ny skatt, beböfver biott slå upp Italiens skatteförteckning; den kan begagnas såsom uttömmande ordbok i detta afseende. Mängden af skatter har likväl ingalunda förminskat de sär skilda skatternas storlek. En jordegare med en ärlig inkomst af 20,000 lire betalar i statsoch kommunalskatt omkring 6000 lire (irances), hvaremot han i Tyskland under enahanda förbållanden betalar omkring 2000, i Österrike 3500 och i Frankrike mellan 1500 och 2000. Och detta allt oaktadt förslå dock icke penningarne i statskassan. För pågon tid sedan framställde Minghetti i anledning af några finansiella lagförslag, som han inlemnpada till representantkammaren, finansernas tillstånd sålunda: Man befann sig för räkenskapsåret 1874 i en underbalangz af 120,000,000; men dessa 120.000;000 representerade hufvudsakligen utomordentliga ntgifter för allmänpa arbeten och försvarsväsendet; i den ordinarie budgeten var det jomvigt mellan inkomster och utgifter. För att betäcka de felande 120.000,000 behöfde man icke taga sin till flykt tiil nya lån-eller dylika. finansoperationer. Man hade af ett lån från det föregående äret ännu 50,000,000 i behbil, 45,000,009 kunde man npptaga förnt af ban: kerna och af roxoryfonden. Det följande året måste, sh vidt man kunde se, under balansen bli 75.000,000; den skulle sanno: likt betäckas genom den förökade skatteinkomst samt genom frukterna af de finansförslag, som han iniemnade till kammaren, Det berodde på kammaren, tillade han, om den ny ekplle gifva underbalansen dödsstöten en gång för alla och bter införa ord: ning och jemvigt i stadsbudgeter. — Dess ljusa utsigter tycktes dock icke verka s bedårande på representantkammaren, som hans excellens väl önskade; man sade just icke genast ja och amen till hans lagförslag. Från det ena plenum till det andra attänjas diskussionerna om deras godhet ech ahtaglighet, atort motstånd göres motj de få, om hvilka man har röstat, och störrej väntas mot dem, som återstå, Bland deantagna är en mer inbringande lag om för. 8 TBxumm ma bhagohndgtan om an