Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

vid en sådan varelse. Ingen vet huru det förmörkar lifvet, förtager all dess glädje, bannlyser friden ur hjertat, förnedrar och sänker en i eget omdöme och frestar till affall från de höga begrepp man förut egt samt till irrymmanrde af lika dåliga lidelser. Då jag nu ser tillbaka på de dagliga och stundliga obehag, de uppträden, som, ju längre tiden skred, ökades i outhärdålighet, förundrar det mig att jag kunnat öfverlefva dem, Hvad som förefaller ännu otroligare är att jag, i trots af hennes gräsliga lynne och fullkomliga brist på goda egenskaper, äonu älskade henne. Ehuru mitt lif med hvarje dag blef mörkare och mera sorgbetungadt, och oron, att min far, under det ömtöliga helsotillstånd hvari han befann sig, skulle få vetskap om min dystra hemlighet, ytterligare ökade mina bekymmer, var jag dock aldrig försumlig emot min hustru; det kan synas besynnerligt och verlden skulle aldrig tro det, men jag var obrottsligt trogen och ytterst tålig emot henne. Jag kan ej skryta af många goda bandlingar under mitt lif, men Gud må veta, att i mina pligter som make, ehuru ung jag var, har jag aldrig felat. Efter ett ära äktenskap gaf hon lifvet åt en dotter. Jag var för litet barnkär för att egentligen glädja mig häråt, men jag hoppades att modrens lynne skulle blifva uppmjukadt och förmildradt. Min förväntan besveks, och lifvet blef mig bokstafligen en förbannelse. Kort efter barnets födelse kom Sylvias broder till Neapel, en grann, vacker, mycket simpel ung mar, hvilken i sitt väsende egde intet af den yttre hyfsning, som hos eystern så bedrägligt dårat mig. Han besökte naturligtvis sin syster, ehurn han ej kände någon sympati för mig, ty vår motvilja för hvarantira var ömsesidigt stor.