Aftonbladet – 9 juni 1874, sida 3

Strödda underrättelser. Fornforskning. Om Helleristninger i Norger. Under denn ötverskrift har prof. O. Rygkh meddelat el afhandling i Kristiania Videnskabs-Sel tkabs Forhandlinger for 1873. Professor upplyser, att man för 40 är sedän kaapp visste, att det fanns hällristnirgar inon Norges nuvarande gränser, och att man förs under de allra eenaste åren har fått visehe om att de förekomwa till och wed i mycke stort antal, i synnerhet i Smaalerenes amt Förtjensten af den vigtiga upptäckten till kommer-, säger han, -nästan uteslutande en end; man, adjunkten vid Fredrikshalds skola M. Arns sen, som, efter att ha funnit spåret, har följ det med sällsynt ibärdighet! och i Sera år ha uppoffrat det mesta af sin frihet på dessa inga lunda lätta undersökningar. Man kommer der vid icke långt med att blott fråga sig före bo traktens invånare; allmogen tyckes icke lägg: Sypnerligt märke till detta slags fornlemningar r Arnesen har gjort sina flesta fynd genom at gå omkring och undersöka hvarje stycke bar fjell, sam tycktes lämpligt att anbringa en häll ristning på; och förat genom ofta förnyade besök på hvarje särskildt ställe bar han brsgt det der än, act väl nu de allra flesta ristningar i derns trakt kunna antagas vara kända. Hela antale (d. v. 8. antalet af grupper rigtningar) är 144, a hvilka minst 130 först blifvit funna af hr Arnesen Adjunkten Arnuesön har derjemte gjort en sär dolss marklig iakttagelse, af hvilken det tycke; bevisas, att ristningarne ursprungligen måste ha legat närmare sjön, än nu är händelsen. Det ka! nemligen visat sig, att ingen af desca ristninga! i Smealenenes amt finnes i iögre nivå än 70—7! fot öfver balvat, men just på denna höjd före kommå de också i största mängd. Hr Arnösör sluter häraf. såsom det förefaller mig med föl rätt, att hafsytan här på hällriotaingsfolkets tic måste ha stått omkring 70 fot högre än nu, så att de flesta af ristningarna, när de inhöggos vera lnåa nere vid stranden. På något anna sätt tyckes den anmärkningsvärda bristen på rist ningar under 70 fots höjd ieke väl kunna för klaras. Hällristningarna komma således att lemn: ett bidrag till upplysning af den för geologier så vigtiga frågan om landeta höjning under der nuvarande jordperiodea; arkeoldgien och natur vetenskapen komma äfven bär att mötas likason på så många andra punkter. Man tyckes redar nu af hällristningarnas höjd öfver hafvet kunns hemta bevis för, att Smaalenene sedan den tiden, då de tillkomrao. ba böjt sig starkare än der vosira delen af Norge. Af de på vestkuster förekommande ristningarna ligger åtminstone en den på ön Bru vid Stavanger, mycket lägre är de lägsta i Smaaienene, endast 12 till 14 fot öf. ver hafvet ed tiden skall kanske get jen bli i stånd att bestämma, hura lång tid som för. flutit, sedan hafvet gick upp Wi de lägst lig gande ristningarna i Gwaalönene, och skall A lermed ha fyrskatfat arkeologerne ett ofrutlig växdesnilt kronologiskt datum. Meteorolagiskt, Månens Inflytsnde På orleken. I all: nationera folktro råder den öfvertygelsen, at ånen utöfvar ett bestösimande inflytande på derleken. När de. iänge har varit kallt. ho pas man, 21, act vid nästa månskifte skall b VärmäYö; är vädret regnigt, väntar man att de skall bli torrt o. 8. v. I Frankrike antager mar till och med, att månen har ett skadligt infly tahde på klimatet, emedan han bidrager att be rötva-jorden dess värme. Landtmännen frukts för de månljusg, klara nätterna om våren elle vid sommarens början, emedan månstrålarne i deras tro förorsaka frost. Det är tydligt att or. saken till denna orättvisa beskyllning mot jor dens drabant är den, att månen blott lyser när det är klart, men under de klara närterna är värmets utstrålning från jordytan mycket starkare än eljest, och temperaturen sjunker. Det är gålodes icke månen, utan de klara nätterna som äro skuld till frosten. Föreställningen, att månen har inflytande på klimatet, är för öfrigt icke i sig sjelf orimlig. Han är, såsom vi veta, den förnämsta orsaken till ebb och flod, och när han kan åstadkomma så betydliga strömma. . hafvet, ligger den tanken nära, att han äfver kan förorsaka rörelser i atmosferen. cp af dessa är ju väderleken beroende. De uänstrålar, son tränga ned till jorden, ha Plott en ringa märk bar värme; men det är möjligt. att deras värme till största delen osorberas i det högre luftlagre och bidrager att förminska molnbildningen der hvarigenora en förminskning i nederbörden kar uppstå. Huru det i sjelfva verket förhåller sig härmed. kan endast erfarenheten afgöra. och de är också Jå denna väg meteorologerne ha sökt lösa frågan. Da nyaste undersökni arna äre från sistl. år. då Streintz företog en beräkning af de Ene öfver väderleken, som från 1848 till 1867 hade gjorts i Greenwich, och på Aroma gång underkastade de föregående under sökningarna ep omsorgsfull revision. Hans be. räkningar gifva vid banden att man af nämnda ohbservätionsserie icke med säkerhet kan visa nå got inflytande på väderleken, hvilket skulle här röra af månens gång, och att det motsatta s sultat, hyvartill några af de föregående forgarn ha kommit, blott är skenbart och saksar veten skaplig horydelse. Höra! följer suiedes att må nen icke utöfvar något sådant imflytande på vä derleken, som med de na brukliga instramen terna kan spåras under en tidrymd af 20 år, och att den allmänt gängse föreställningen här fee bur någon Yekesbeplig. grundval, (Efta