Aftonbladet – 9 juni 1874, sida 2

fyldt hafva de aflägsnat mig för att sysselsätta sig med hvad de trodde vara deras; men I sen hur de i sin ordning hafva gått i land dermed. Hvad angår de tjenster, för hvilka I loforden mig, är jag mycket känslig för goda medborgares tacksamhet, och jag tror mig icke visa mig alltför förmäten, då jag säger att jag gjort allt för att kunna förtjena den. Det var en tröst, en glädje till och med, och säkert en källa till stor och berättigad stolthet för Frankrike att erfara, att det var mäktigt så oerhörda ansträngningar och att det icke led allt för mycket deraf. Europa förvånades icke mindre än vi, det beundrar, ännu efter dess olyckor, detta Frankrike, mot hvilket det ofta kunnat hysa afundsjuka, men hvilket det alltid beundrat, och som ett bevis på sin beundran och sitt förtroende har det erbjudit Frankrike oerhörda summor att betala sin lösepenning. Ja, mina herrar, jag tror mig kunna säga, att jag haft en ansenlig andel i fullbordandet af dessa stora ting, och detta mitt samveteg vitnesbörd utgör min ära på gamla dagar. Jag har nedstigit från makten utan saknad. Jag var uttröttad, jag hade behof af hvila. Naturen har gifvit mig krafter för arbete, men man bör ingenting misebruka. Och sedan har jag i tillbakadragenheten återfunnit mina kära studier, mitt lifs sysselsättning: det skulle vara en tröst, om jag behöfde den. Slutligen) har j mina medborgares tacksamhet, hvarpå Y gifven mig ett nytt bevis, som djupt rör mig. Mottagen, mina herrar, mina uppriktigaste tacksägelser och öfverfören dem till våra landsmän i Peru. Sägen dem äfven — ty som alla, hvilka arbeta, hafva de behof att hoppas på framtiden — sägen dem äfven, att jag tror på freden. Europa önskar den och dess önskningar, som jag har en lång vana att rådfråga eller att ana, skola sannolikt triumfera öfver de blinda passioner, som skulle kunna störa dess lugn.