Aftonbladet – 3 juni 1874, sida 3

smärta och förlänade den timliga skilsmensan en evig förenings saliga fröjd. Taflan berättade sjelf sin historia. Mas sor af menniskor hade samlats omkring den och äfven de som icke kunde uppskatta dess konstvärde, stannade dock häpnande öfver dess tilltalande skönhet och lif. Alldeles omedveten om den uppmärksamhet, för hvilken hon utgjorde ett föremål, betraktade Violet med stigande intresse, detta till anletsårag och gestalt fullkomliga motstycke till henne sjelf; äfven i hennes ögon strå lade samma varma liflighet och hänförelse som ur Fransessas och öfver heprey ansigte hvilade det sympatiska behag, som år?e Kskådarnes ögon fran kopian till originale Med on djup suck vände hon sig om och då hon mötte Sabretasches blick, öfvergöts hennes kinder af en liflig rodnad, Tycker ni om taflan? frågade Sabretasche med låg, betydelsefull röst. Ja, den är sublim!s utropade hon i extas, 2den bör inte granskas, den bör dyrkas. Det är konst, poesi och natur, allt i förening, Bättre har änne aldrig en pensel framställt sitt ämne eller mera tilltalande någon konstnär tolkat sina känslor; han måste hafva älskat sjelf och varit eldad at intresse för sitt verk; genom kraften i sitt snille tvingar han andra att beundra det, Hör huru alla omkring oss tyckas hafva samma smak som jag, hvarför blandar ni ej ert lof med deras? Skynda er att upplysa mig om hvem som målat taflan Gif mig katalogen! Med denna häftighet, som hennes mor kallade för hrist på god ton, tog hon boken ifrån honom, bläddrade deri till dess hon fann, 267: Paolo och Francesca — Vivian