Aftonbladet – 3 juni 1874, sida 3

gar. XKan jag skänka er nägra rosor, så måste de vara törnfria. Båda lutade sig öfver balustraden och ingen kunde se Violets ansigte, då hon svarade; 2Det är en dårskap att bedja mig misstro er och för sent att tala om glömska. Om ni än icke haft någon rätt att göra er för alltid oförgätlig hos mig, har ni ännu mindre att befalla mig glömma er, Violet! kom och se på däen här taflan af Lance; Regalia ämnar köpa den, sade lady Molymux med sin kalla, släpande röst. Vlolet vände sig om, och ehuru hon med sin vanliga sjelfbeherrskning och liflighet log och pratade om taflan, bar ansigtsuttrycket en tydlig prägel af den sinnesrörelse hon sökte dölja; den annars rosenfärgade kinden var blek och de bländhvitg tänderna lindrigt sammanbitnHa, De Vigne anslöt sig till kotteriet. Miss Molymux, om ni bebagar följa mig till mellanrtmmet, skall jag der visa er en tafla, som säkerligen är i er lika mycket som i min smak. Vi följde alla efter honom, äfven Sabretasehe, som dÅ och då stannade, för avt genom lorgnetten betrakta de målningar, hvilka, sorgligt nog, fått åtnöja sig med den mindre fördelaktiga platsen under taklisten. Framhällandet af några få taflor är ett bestämdt tillbakasättande af många andra, Se här, sade de Vigne. Har jag orätt, tycker ni ej om den ? Tycker om dens, upprepade Violet nästan andlös. QO, så herrlig! glömsk af menniskomassan omkring sig, kvilken mera uppmärksamt betraktade henne än taflorna, brydde hon sig ej om att dölja den förtjusning hon