Aftonbladet – 1 juni 1874, sida 3

sig som en i sanning pånyttfödande makt, måste dess bekännare lära sig att icke kämpa medi andra vapen än frivillighetens och frihetens. Detta innebär, att förr eller senare den tid skall komma, dä statskyrkorna svilkorligen måste fatla. De män, som i våra dagar uträttat det största för kristendomens sak -— här nämnde föreläsaren Grundtvig och Sören Kierkegaard — hafva varit statskyrkans förklarade motståndare, Kirkegaard — hafva varit statskyrkans förklarade motståndaro. Kierkegaard afslutade sin verksamhet med en nrsinnig stormlöpning emot statskyrkans officiela kristendom, och för Grundtvig hade redan från hans tidigaste uppträdande den fria menig heten stått såsom framtidsidealet. Den historiska erfarenheten intygar, att kristendomen verkligen varit i ständ att utveckla en på kristen grundval hvilande bildning. Kristendomen har nemligen upptagit den gamla verldens bildning och på sjelfständigt sätt vidare utvecklat densamma. Under medeltiden var i följd af då rådande tidsförhållanden teologien den förnämsta bland bildningens målsmän; numera kan detta förhållande ej fortfara; hädanefter måste vår lösen blifva: bort med teologien! bort meg alla band på vetenskaper ach på den fria öfvertygelsen! Men äfven från panteismen mäste vi vända oss bort, gå mycket mera som denna ståndpunkt nu blifvit öfvervunnen inom den filosofisk: forskningen. Panteismens störa misstag ligger i dess antagande, att det icke fiaves en personlig Gud, att all:så det sanua är till, men icke den sanne, det goda, men icke den gode, m. a. o. att sanning: och godhet äro endast id6er, icke bestämningar hos ett personligt gudomsväsen. Icke helter nyrationalismen kan meddela den klarhet och det nya lif, vår tid åtrår i religiöst hänseende, ty nyrationalismen, yttrade föreläsaren — (dock utan att anföra något skal eller bevis för sitt påstäendes sanning) vet ej utaf någon lefvande sanvingskälla och kan ej komma i det rätta förhållandet till Kristus, enär des betraktar Kristus såsom en menniska och icke såsom Gud. Hvad vår tid behöfver, är tillgång till ex ständigt flödande sanningens och kärleken: källa här i lifvet såsom en motvigt och ett botemedel mot allt det onda som ästadkommes genom den hejdlösa egoismens härjtvingar, hvilka aldrig varit fruktsnsvärdare än i våra dagar, nu då gocialismens smitta griper vidt omkring sig i bredd med ondåska och sjelfsvåld i mångfaldiga andra former. En sådan helsokälla ega vi wi kristendomen, såvida den rätt uppfattas och rätt tillämpas i lifvet. Den kristne bör och får ej med sjuklig pietistisk skygghet draga sig tillbaka från samfärdseln med sina medmenniskor eller från det borgerliga lifvet, utan havs åliggande är att kraftigt gripa in i alla jordiska förhållanden, för att i dem ingjuta en sannt kristlig anda. De: bör vara en uppgift för den kristne att bidraga till främjandet af allt sådant, som i bästa mening gör lifvet glad! och ljust; med friskt sinne bör kan. blicka omkring sig och söka att på alla omräden, så mycket i hans förmåga står, framälska det sannskyldigt goda. Till slut uttalade föreläsaren den för. hoppningen, att hans föredrag måtie hos öhörarne hafvalväckt håg att vinna en grandlig kännedom om den uppfattning af kristerdomens och det kristna menighetslifvet, bvara hemland i vår tid är Danmark,